Blogg listad på Bloggtoppen.se
Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg

söndag 11 mars 2012

It's been one year today

Ett år sen jordbävningen och allt som följde med den idag. Det har gått riktigt fort, det känns som allting hände förra veckan. Jag minns fortfarande den dagen i detalj och jag kommer nog att göra det för evigt. Trots att så mycket saker hänt; att jag var tvungen åka hem och sen tillbaka, att jag fick nya klasskamrater, att jag började jobba lite som modell och engelskalärare och på klubbar och träffade hundratals nya människor. Trots allt det är mitt starkaste minne från 2011 en skakig dag i klassrummet. Jag vet inte om man ska tänka på det eller inte, men oavsett, att glömma varken vill eller kommer jag göra. 
Jag läste idag en artikel om en skolklass där 74 elever och tio lärare försvunnit i tsunamin. Bara fyra elever var kvar i avgångsklassen och de letar fortfarande efter fyra av barnens kroppar. De eleverna som efter alla omständigheter tar examen kommer inte få någon ceremoni i år. Det skulle vara orättvist mot alla de föräldrar som inte kommer få se sina egna barn där uppe. Jag undrar hur det måste kännas. Hur kommer någon över att mista 74 skolkamrater, att få nästan hela sin klass är utplånad? Hur går de vidare med sitt liv? Rektorn i artikeln förklarade dock stolt att barnen "jobbar tillsammans, de må ha ledsna ansikten men gråter aldrig". Att skolans viktigaste uppgift har varit att lära barnen att aldrig ge upp, att gå vidare. Att han är imponerad över sättet eleverna kämpar på. Inte bara dessa barn, men hela Japan har varit så otroligt starka. Jag är imponerad över deras samarbete, deras sätt att stå ut tillsammans. Hur de har hjälpts åt det här året, och som någon nära till mig sa: "vi förlorar först när vi gett upp".

Min kärlek till Japan, och framförallt Tokyo förstås, kommer aldrig att försvinna. Även om det kommer hundra jordbävningar till, även efter tusen tsunami. Det är något med det japanska folket som gör att jag fullständig älskar och beundrar dem. Styrkan de besitter, vänligheten som aldrig faller, gemenskapen. Det må finnas miljontals saker man kan uppröra sig över, men de sakerna jag beundrar är ändå miljontals fler.

Det finns fortfarande mycket att göra. I de värst drabbade områdena är samhället på långa vägar inte uppbyggt igen. Det fattas byggnader, hem, saker, djur och självklart människoliv. De som sörjer har på långa vägar inte sörjt klart. De finns många som står utan riktiga hem och riktiga jobb. Jag tillhör inte den delen av Japan, men jag ser det ofta på TV. Ovanpå det finns det givetvis många människor som drabbats av strålningen från kärnkraftverket, som har fått utegångsförbud eller blivit evakuerade. Arbetare på kärnkraftverket som trots alla risker jobbat hårt för att få stopp på radioaktiviteten, som offrat sina egna liv för andras. Vi vet självklart inte vad som försiggår bakom kulisserna, vi får inte all information, vi blir ibland förda bakom ljuset. Men alla dessa arbetare med familjer, de är ändå hjältar i mina ögon. 

Imorgon vaknar vi upp till en ny dag. Allting går på som det brukar, i alla fall i Tokyo. Ett år och en dag sen och allting kommer vara precis som förut, precis som innan. Enda skillnaden är att vi alla delar ett minne som vi aldrig kommer glömma. En del med kanske lite mer sorg i hjärtat än andra, en del med fruktansvärda minnesbilder, familj, vänner och husdjur förlorade. Men vi vet att alla vi ser har varit med om samma sak. Vi behöver inte säga något, för det finns inget att säga. Och bara det kanske är ett stort stöd i sig.

torsdag 23 februari 2012

måndag 30 januari 2012

My love for everything in the world


Insåg idag hur mycket jag kommer sakna mina sharemates, min japanska familj, och huset vi bor i när jag en dag åker härifrån. Inte en spännande tanke! Om ni kunde nästla er in i min hjärna och mitt hjärta och känna all kärlek jag känner för den här staden och dessa människor. Saknar alla i Sverige, men på något sätt är det lättare att vara här och sakna än att vara i Sverige och sakna. Kanske för att man vet att Sverige alltid finns där, att trygghet väntar om man bara vill. Men är man i Sverige, då vet man aldrig vad som händer med Japan. Då får man gå runt med ständig oro för vad som kan hända. Som vi alla vet kommer hända, frågan är bara när. Jag gillar inte den känslan, att gå runt helt maktlös så oändligt många mil och timmar bort.

Hur som helst, vem vet när jag är hemma igen. Jag vet dock att jag vill ha svensk sommar, den är bäst i världen, så åker jag väl tillbaka tills dess då. Men ingen vet ju vad tiden har att utvisa?

onsdag 23 november 2011

Christmas around the corner

Det är lite svårt att skriva ett inlägg när man bokstavligt talat legat i sängen med datorn på magen HELA dagen. Haha. Jag har inte så mycket att rapportera direkt... men jag funderar på att göra pepparkakor from scratch till helgen! Hur man nu ska lyckas laga till dem i micron (den har ungsinställning)? Vill göra lussebullar och knäck också, vilket borde vara betydligt enklare. Eller om jag känner att jag har lite tid (jag har prov på måndag) får jag väl gå och köpa Annas Pepparkakor istället, som de säljer lite överallt här i Tokyo. Så det finns något att gotta sig med på första advent! Kan inte fatta att det är jul om en månad, tiden går verkligen snabbt. Det blir konstigt också att inte fira jul i Sverige med familjen som jag alltid gör. Men jag har alltid velat vara i Japan över jul och nyår, så det ska bli spännande! Även om japaner knappt firar jul, de äter gräddtårta och av någon anledning Kentucky fried chicken (NOT having that one though).


Har haft som mål att jag ska ha varit i Japan under alla årstider och högtider, vilket jag i januari kommer ha varit. Vet inte riktigt när det blir hemresa heller, men till våren i alla fall. Om det inte varit för Kenya kanske jag stannat och jobbat eller pluggat längre. Herregud, detta språk, ett års studier räcker ingenstans! Önskar att jag typ hade fem år till på mig... tragiskt. Men det finns ingen möjlighet för mig att förlänga utan mer lån från CSN, och det vill jag inte. Hur som helst, det här landet är verkligen inte perfekt och jag skulle inte vilja att mina barn växte upp här. Om man bor här ett tag så inser man hur mycket som döljer sig under ytan. Och de slaviska skolorna och arbetsplatserna... hur har vi svenskar egentligen mage att klaga på allt vi FÅR? Det är stört hur bortskämda svenskar är med bidrag och arbetsvillkor och liknande. Och det säger jag inte för att vara elak mot svenskar, men vilket klagande folk vi är! Bara gnäller på allt jämt, fast vi har det bäst i typ hela världen. Mitt nyårslöfte ska banne mig bli att inte gnälla om det verkligen inte behövs. Inte för att jag tycker att jag gnäller speciellt mycket annars heller... men man kan ju alltid förbättras, på alla plan. 
Skulle dock gärna stannat ett år till eller två. Bara för jag älskar den här staden och alla fina vänner jag fått. Och för att japaner är så hjälpsamma, trevliga, renliga och serviceinriktade. Få gånger jag har hört en japan gnälla över något. Om det ens har hänt? Dessutom maten, modet, närheten till allt, de långa öppettiderna. Mitt superboende! Ja, det kommer vara så otroligt tungt att fara tillbaka till Sverige. Men förhoppningsvis blir det Kenya några veckor som sagt, och en härlig svensk sommar sen. Jag skulle inte stå ut om jag kom tillbaka till iskall vinter och SNÖ! Usch, usch, usch. Vilket det förresten kommer bli nu. Tusan, kylan inomhus i detta land! Varför har ingen antagit idéen om golvvärme?! Eller element ens? Och ofta man skulle ha råttor springandes och tugga på allt en vinter i Sverige... men just det, jag skulle ju inte gnälla nu, vi har ju inte ens fått tillbaka råttorna än! Heh.

Näääää nu skrev jag sådär långt igen som jag inte tänkte göra! Irriterande. Men ibland så kan man inte rå för det, och vad har man annars en blogg till annat än att skriva i den? Hmm?

fredag 15 juli 2011

I am forever grateful for everything it gave me

Tusan vad jag gråtit ikväll. Kunde verkligen inte sluta när Harry Potter var över. Hela salongen satt kvar medan eftertexterna rullade och jag såg flera människor som torkade tårar ur ögonen. Och när jag reste mig upp och såg på Natta som satt några rader längre ner med Shun - det gick bara inte! Vi två som inte skulle känt varandra om det inte vore för Harry Potter. Våra vägar som på något vis alltid lyckats korsa varandras ända sen vi var elva år gamla och blev medlemmar på hogwarts.nu! Helt otroligt. Vi kände nog båda samma sak i det ögonblicket! Så många, många vänner vi fortfarande umgås med genom den här fantastiska sagan. Så mycket vi fått uppleva! Jag hade inte ens varit i Japan om jag aldrig läst Harry Potter. Det var faktiskt Nathalie som visade mig manga första gången och några andra tjejer från hogwarts.nu som introducerade mig för japansk musik. Ganska häftigt om man tänker tillbaka på sitt liv, vilka vägar man tagit och var de lett en!

^ På bion med Hiromi innan jag lyckades med bedriften att grina bort allt mitt smink. Haha, åh, och min lugg är kaos!

I alla fall, imorgon kommer jag nog vara i Post Potter Depression-mode hela dagen. Ska försöka att inte tänka på det genom att aktivera mig med annat. Göra en ny gelmanikyr på salongen, gå på festival vid ett tempelområde och sen parta på kvällen... men vet inte om det hjälper. Känns ungefär som det kändes när min kanin dog när jag var typ tio. Eller när jag gick ut gymnasiet och insåg att jag inte kommer träffa mina underbara klasskamrater varje dag längre. Inte så lätt att komma över!
Funderar på att försöka mig på första Harry Potter-boken på japanska. Har ju ändå läst den över tio gånger på svenska så jag kan ju typ den utantill ändå. Men det projektet skulle väl ta typ halvåret, heh.

Och åååååh Snape! My love! Marry me! Åh nej, justja, du är ju fiktiv...

fredag 20 maj 2011

I feel the season

Just det, Kanadensaren på boendet föreslog ett jobb åt mig. Jag sa att jag inte var intresserad för jag kommer varken ha tid eller ork när skolan börjar. Han försäkrade mig om att det inte var jobbigt alls, det enda man behöver göra är att sitta och prata med japaner som vill lära sig engelska. Inte undervisa eller något, bara komma på lämpliga ämnen och frågor att ställa och driva konversationen framåt. Man jobbar ca två gånger i veckan men tydligen är det lätt att säga nej om man är upptagen. Tror inte man tjänar så mycket, men ändå. Kanske en extra slant till nöjen och shopping? Så man kan spara mer från CSN-pengarna. Han skulle fråga när de hade nästa nybörjarkurs i alla fall.

Förresten, det är så sjuuuuukt varmt idag, ni anar inte. Och det är bara maj vilket gör mig oroad för framtiden. De säger att augusti är den varmaste månaden, hur hett kommer det inte vara då? Fast (kanske inte låter likadant om 3 månader) värme över kyla BIG time.

Totally enjoying

Goder morgon! Eller god eftermiddag för mig, förstås.

Har inte hunnit skaffa telefon eftersom ingen japan var ledig igår. Men Hiromi ska följa mig på söndag! Jag är verkligen hur pepp som helst, alla är så less på att inte kunna nå mig. Särskilt om vi bestämt en mötesplats och de inte kan ringa och säga om de måste jobba över så jag står där och väntar i en evighet. Det enda trista med telefonerna vi utlänningar måste dras med (pre-paid phones) är att de inte finns i särskilt många modeller eller färger, nästan alla har likadana vita. Fast som jag brukar säga när jag dissar Iphones och andra high tec-modeller: "så länge man kan prata och sms:a så kvittar resten".

Ser verkligen fram emot kvällen. Kan fortfarande inte fatta att nästan alla är lediga! Hur ofta händer det? Särskilt inte med så kort varsel. Ska bli intressant att äta thai-mat i Japan, har aldrig gjort det förut. Undrar om det är lika dålig varition som i Sverige där det är exakt samma fyra små rätter varje gång? Det kan inte vara speciellt mycket matlagning i de köken...

Sen ska vi ju sjunga karaokeeee, hoppas vi håller på hela natten! Jag och min japan-mama Natsuko (ovanför) ska sjunga massor med Morning Musume. Vi är nog rätt besatta båda två.

tisdag 15 mars 2011

On my way

Ska trots allt bli skönt att åka hem imorgon, för min egen säkerhets skull. Det ser inte bara dåligt ut för kärnkraftverken, utan jordbävningar har även börjat drabba ställen man inte trodde skulle påverkas från början. Tokyo är inte säkert över huvud taget längre, det är faktiskt vad jag tror.

Min mage mår inte bra, inte mitt huvud heller. Nu blir det 3,5 timmars sömn, sen ska vi dra härifrån 4.00 och ta en taxi till Narita. Förhoppningsvis inga jordbävningar, tsunami, kärnkraftverk, vulkaner eller liknande som sätter stopp för flygen. Ta hand om er allihop, vi ses förhoppningsvis snart.

måndag 14 mars 2011

Sayonara See You Again Adois Bye Bye Chacca!

Med tanke på hur allting ser ut med kärnkraftverken - de verkar inte få stopp på det inom den närmaste framtiden, snarare tvärtom - har jag bestämt mig för att evakuera bort från Japan. Min ursprungliga plan var att bege mig söderut ut mot till exempel Kyoto, men med tanke på att det var en jordbävning i Nagano förut idag, på skalan 7, så betyder det att även inlandet är utsatt för risker. Just nu rör sig jordplattorna så mycket under Japan att det är svårt att säga exakt var nästa skalv kommer att ske.
Har funderat länge och väl på Korea. Men ifall ett kärnkraftverk verkligen skulle totalkapitulera tror jag att det är säkrast att hålla sig ifrån den här delen av Asien över huvud taget. Jag tror att kärnkraftverken kommer stå bra som det ser ut nu, men man kan aldrig veta med naturens krafter. Plötsligt drabbas Fukushima av ytterligare en jordbävning eller tsunami och då är det ju kört. Jag vill inte vara i närheten då.
Slutligen har jag alltså kommit fram till att resa hem till Sverige i 2-3 veckor. Då hinner förhoppningsvis läget förbättras och man kan överblicka hur förödelsen av kraftverken kommer att se ut. Förhoppningsvis har jag även mina föräldrar i bagaget! Det lägliga är att jag har vårlov från och med nästa vecka fram tills 12 april, så inte ens skolan kan hålla mig kvar. Mina terminsprov däremot hoppas jag på att få göra efter lovet istället. Vi tänker nämligen lämna landet redan på onsdag - just nu känns det mest ju förr desto bättre! Vi behöver dock morgondagen på oss för att prata med skolan, hyresvärden, packa lite och säga hejdå till våra sharemates och andra vänner.

Jag lämnar Japan med blandade känslor. Jag vet att jag kommer tillbaka väldigt snart och det är en tröst. Jag kommer däremot inte kunna sova en blund på hela tiden och jag kommer oroa sönder mig över alla mina underbara Tokyo-vänner! Jag önskar att jag kunde få med mig dem allihop till Sverige. Tyvärr och stolta nationalister som de är vill ingen av dem lämna sitt folk. Jag ser inget fel i det, och de har bett mig att åka hem till mitt land eftersom jag har den möjligheten.

En del svenskar har påpekat att jag är dum som inte ville hem på en gång (och jag vill egentligen fortfarande inte det) men jag tror att ni måste vara här, på plats, och älska Japan lika mycket som jag för att förstå. Jag tänker inte ens börja förklara varför jag känner som jag känner, men Japan är som ett andra hem för mig, på riktigt. Det känns som jag hör hemma här på samma sätt som jag hör hemma i Sverige. Jag verkligen älskar det här landet, de här människorna och den här staden! Och eftersom vi inte heller har sett någon förödelse, vi alla mår bra och är hela och kan fortsätta som vanligt är det svårt att inse den riktiga faran. Alla bilder ni ser, som sagt, är ju inte härifrån och det enda sättet vi påverkas (hittills) är psykiskt. Hade det inte varit för kärnkraftverken hade jag stannat kvar, utan tvivel. Kanske till och med volontärarbetat på lovet. Vilket jag kanske gör ändå, när jag är tillbaka här.

Så vi ses i Sverige om några dagar! Kommer fortsätta uppdatera idag och imorgon och när jag är hemma också. Ska ju ändå bli skönt att träffa alla er!!

söndag 13 mars 2011

Keep your faith

Vad händer? Hur mår jag? Är jag okej? Hur är stämningen här? Vad säger de på japanska nyheter? Tror jag fått ca 500 frågor idag från alla hemma i Sverige. Jag är glad att ny bryr er och förstår att ni är oroliga. Dock har det blivit liiite drygt att säga samma sak om och om igen så nu uppdaterar jag bloggen och hoppas att alla läser den och mina statusuppdateringar på facebook! Har ju även kontakt med NSD så ni som bor i Norrbotten kan ju alltid ta och läsa den för att se vad som händer i Tokyo. Expressen har också otroligt bra mediebevakning med Just Nu Live-rapport!

Idag känns allting så himla konstigt. Ibland känner jag mig helt blasé, ibland jättestark, ibland rädd, ibland orolig, ibland ledsen, ibland som att jag inte bryr mig och ibland som att jag bryr mig för mycket! Tänker dock påpeka att Tokyo ÄR HELT, bilderna ni ser är INTE HÄRIFRÅN, våra byggnader står (för det mesta) kvar och vi är inte skadade någon av oss! Jag har tio fingrar, tio tår och ett huvud på axlarna. Likaså har alla andra jag träffar.

Dock är det mystiskt att alla affärer och restauranger är stängda, att alla hyllor gapar tomma i supermarket och att det är slut flaskvatten på en del ställen. Och så är det konstigt att höra helikoptrar och att skämta och skratta med sina vänner trots att man vet var de är på väg. Man vet inte riktigt vad man ska känna och säga. Är det okej att skämta om situationen? Kanske man behöver det? Är det okej att vara glad? Borde man stänga in sig och sörja för alla förlorade liv? Jag har aldrig varit med om något liknande och hoppas att jag aldrig behöver vara det igen. Och jag hoppas att ingen av er behöver vara det heller.

Det mest oroande är förstås kärnkraftverken. Japanska regeringen påstår att de har det mesta under kontroll och att strålningen bara når en radie på 2 mil. Svenska medier påstår dock att det är att mörklägga och lura befolkningen. Alla japaner på mitt boende litar däremot till 100% på regeringen och det är väldigt typiskt japanskt att ha sån tillit till styrande makt. Jag är säker på att flera av er känner till den japanska mentaliten sen andra världskriget? Så sent som på 40-talet slutade japanerna tro att deras kejsare var sonsonsonsonsosv till Gud. De är ett folk med tillit och det har alltid genomsyrat deras samhälle, på gott och ont.

Det är nu totalt 3 kärnkraftverk med problem, i Fukushima, Onagawa och Tokai. Många reaktorer är svåra att kyla ned och om de exploderar uppstår härdsmälta. 210 000 människor har evakuerats och 190 har utsatts för radioaktiv strålning. Vad härdsmälta innebär verkar inte alla riktigt veta. Igår sa experten Janne Wallenius till Expressen: "En härdsmälta betyder att kärnbränslet har smält. I värsta fall kan då radioaktivt jod och cesium släppas ut till omgivningen. Det föreligger dock ingen risk alls för en kärnexplosion. Utsläppen är förmodligen inte farliga för personer som inte arbetar vid kraftverket." Det låter ganska hoppfullt, men samtidigt säger många olika saker. Om vinden blåser in över landet kan det bli problem även i Tokyo. Många bedömer dock den risken som mycket liten. Och som det ser ut nu blåser vindarna ut mot havet.

Ifall situationen med kärnkraftverken förvärras kan det hända att jag åker tillbaka till Sverige. Jag har en liten situation med byte av visum dock, så jag måste fixa det innan jag kan ta mig någonstans. Korea är också ett alternativ, annars drar vi nog bara mot söder och håller oss från kusten, där borde man vara hyfsat säker i alla fall. Men jag tar inga förhastade beslut. Imorgon ska vi tala med ambassaden och skolan och se vad de säger. Våra terminsprov är uppskjutna i alla fall en eller två dagar, men jag tror nästan att det kommer bli längre. Imorgon kommer strömmen stängas av i "förorten" runt Tokyo nämligen. Området jag bor i bör inte påverkas, det ligger i vad som räknas till city. Här finns för många viktiga byggnader som bedöms måste ha el.

Nu ska jag sova och sen ta mig till skolan imorgon. Oroa inte ihjäl er, det hjälper ingen! Och jag är inte religiös, men jag ber ändå för allas säkerhet och att det räcker med katastrofer nu. Vulkanutbrottet var ju bara toppen på isberget. Hoppas ni gör detsamma.

lördag 12 mars 2011

All we can do is share, each and every life

Tack alla människor som hört av sig, det är verkligen värmande med så mycket support.
Här i Tokyo är läget stabilt just nu, men ingen vet vad som händer om några timmar, eller minuter. Det har utfärdats en varning om en till stor jordbävning i Tokyo, så alla är handlingsberedda. Vi har mycket kläder på oss när vi sover, en vattenflaska vid sängen, tv:n på för att följa direktioner och alla lampor släckta. Det kan mycket väl hända att det blir strömavbrott, de använder ju havsvatten för att kyla ner generatorerna i kärnkraftverket.
Uppdaterar också om matfronten, nästan alla hyllor gapade tomma när jag gick till ett supermarket här i närheten idag och tydligen ser det likadant ut överallt i Tokyo. Lyckligtvis har jag handlat för bara några dagar sedan, så jag har ett förråd om det skulle behövas. De flesta affärer har också varit stängda under dagen och enligt vad jag har hört har vägarna gapat nästan lika tomma. Inte många har kört bil idag.

Jag tänkte inte bli för känslom eller personlig i det här inlägget, men jag måste ändå påpeka hur fruktansvärt, jobbigt och hemskt det känns. Inte för min egen del, utan för alla människor som har mist sitt liv/mist en anhörig/förlorat sina hem/blivit evakuerade. Det är en sån tradgedi att det inte finns ord att beskriva det. Allting händer så nära inpå och vi är alla påverkade. Vi känner också av jordbävningar, en dels hem är förstörda och vissa kan inte ta sig hem. Hela Tokyo är i ett vakuum, vi håller alla andan tillsammans medan vi väntar på vad som ska hända härnäst.
Och alla är självklart rädda för den radioaktiva strålningen. Jag borde inte säga lyckligtvis med tanke på hur många som drabbas, men om man ska vara egoistisk är Tokyo långt från kärnkraftverket. De har evakuerat en radie på 2 mil, det är så långt de tror att radioaktiviteten når, Tokyo är 25 mil därifrån. Inte att förglömma vindar och regn, förstås. Men vi torde vara okej.

Klockan är halv två på natten men jag är inte ett dugg trött. Jag har varit trött hela dagen, men just nu känner jag ingenting, jag bara väntar. Det känns lite som att vara i en film.

Men man kanske borde gå och lägga sig ändå?

torsdag 10 mars 2011

In today and tomorrow and every day, there are 24 hours

30 anledningar till att älska mitt liv:

Jag...

1. lever
2. är i Japan
3. lär mig japanska (tror jag)
4. lär känna många roliga människor
5. lär mig laga mat
6. får se många häftiga platser
7. kan göra vad jag vill, när jag vill
8. får bättre lokalsinne
9. slipper -30 grader och hundra meter snö (!!!)
10. har tillgång till hundratals mysiga caféer
11. har tillgång till hundratals coola klubbar
12. har tillgång till hundratals underbara affärer
13. har tillgång till hundratals goda restauranger
14. har snart sommar
15. kan snart se körsbärsblomningen igen och gå på hanami!
16. har snaaaart vårlov och åker till Kyoto med mina parents
17. fyller snart år och hoppas på schyssta presenter
18. har mycket, mycket trevliga "huskamrater"
19. kan prata om vad jag vill (skitsnack helt enkelt) med mina svenska kompisar utan att någon fattar vad vi säger
20. har miljontals tillfällen att gå på promenader (=få motion)
21. har väääldigt bra tillgång till mina favoritgrejer så som japanska tidningar och skivor
22. är omringad av bagerier som luktar gott
23. kan glo på roliga människor varje dag
24. kan sjunga karaoke så ofta jag vill
25. kan ta purikura när jag vill ha minnen efter alla härliga tillfällen
26. kan äta tonvis med crepes, när som helst
27. får inspiration av snygga människor i snygga stilar dagligen
28. skapar minnen för livet
29. får utsätta mig själv för utmaningar (och klara dem)
30. har i alla fall aldrig tråkigt

DET NI!!