Drömmarnas pojkcafé

Jag har just kommit hem från det mest underbara, absurda, konstiga, gulliga och japanska stället jag någonsin varit på! Café Edelstein, där du kliver in mitt i en tysk internatskola från 1900-talets början och blir serverad té och tårtbitar av unga, japanska skolpojkar. Namnet Café Edelstein kommer från en mangaserie med samma namn som handlar om just en internatskola i Tyskland och elevernas vardagsliv där.

Efter åratal av maid-caféer (där tjejer klär ut sig i franska hembiträden) har allt fler temacaféer börjat äntra Tokyoscenen. Café Edelstein är ett av de nya koncepten, dit många affärskvinnor kommer och kopplar av och snackar med unga, fagra, dockliknande pojkar. Hit kommer också unga tjejer för att "få hjälp med läxorna" och om du går dit över 40 gånger kan du välja en egen butler. På caféet finns också en ung, snygg lärare och en sträng, kvinnlig rektor som ger eleverna smisk när de är olydiga. Det är ju trots allt tidigt 1900-tal, då aga fortfarande förekommer. Hemlig kärlek kan också pågå mellan eleverna, om man är uppmärksam nog att se små tecken två pojkar emellan.

Rollspelet är verkligen perfekt och våra två killar består av den söta flickpojken som är jätteosäker och tappar saker och den coola killen med halvlångt hår och ett säkert flin. Är man stammis kommer man träffa ännu fler elever och karaktärer, det finns 30 stycken. Läraren är givetvis också där och några stammisflickor bredvid oss, själva utklädda i sekelskiftskläder, kallar honom "sensei" och pratar om hur det går på skolan. Det hela är bisarrt men gulligt, och så typiskt, typiskt japanskt. Det känns dock inte så skumt som man kan tro att sitta där, det känns mer mysigt och avslappnat även om jag har lust att börja skratta flera gånger och verkligen måste hålla mig för att inte brista ut i ett hejdlöst fnitter/stort asgarv.

Caféet ligger mitt i Harajuku och först vågar vi inte gå in, det känns lite smått pinsamt. Dessutom är det en dörr man måste öppna och det står en gammeldags brevlåda utanför som jag inte riktigt fattar vad den är till för. Kanske att lämna kärleksbrev till pojkarna i? Läraren öppnar dörren och säger på den artigaste japanskan som finns "Välkomna in" och bugar lite mjukt. Den söta flickpojken skriker osäkert till de övriga gesterna "åh nej och jag som är så dålig på engelska!" när han ser att vi är västerlänningar samtidigt som han stöter till pianot och alla börjar skratta. Vi sätter oss till bords och får en lista med regler som läraren förklarar för oss innan vi får själva menyn. Jag uppfattar endast att man inte får ta kort på något annat än maten (därför är bilderna ovanför hittade på internet, men killen på andra fotot var den coola av våra butlers), och antar att jag inte kommer göra något som bryter mot reglerna om jag bara sitter still.

När flickpojken sen ska ta emot våra beställningar ser han osäkert på oss och läser innantill på ett papper "what would you like to order?" och när Natta berömmer hans engelska blir han så generad att det ser ut som att han vill springa därifrån. Vi beställer alla tre varsin dyr blåbärstårtbit och den söta flickpojken bugar nervöst och läser på pappret "Is.. that... all?" och kollar osäkert på oss. Vi säger alla tre "awwwh" lite lågt och han fnissar flickigt innan han bugar och går därifrån. Han är så gullig att man bara vill stoppa honom i sin ficka och ta med honom hem. Den coola killen kommer med blåbärstårtan och han är mer säker på handen, flinar lite illmarigt. Vi äter tårtbitarna långsamt för att inte sitta där dumt utan något att göra. Vi är där som besökare och får (eller måste, jag vet inte) stanna en timme. Hela tiden blir vi tilltalade som "Maria-sama", "Nathalie-sama" och "Lois-sama", där ändelsen betyder att man i princip är en gudinna, eller åtminstone en prinsessa.

En bit bort tappar flickpojken något på backen och ber så hemskt mycket om ursäkt till kvinnan vid bordet intill. Men hon skrattar bara förtjust och han drar sig blygt någon meter bakåt och börjar fingra på pianot bakom sig medan han pratar och ler sockersött mot henne. När han sen kommer för att hämta våra tallrikar blir han jättebesvärad och fattar inte hur han ska kunna ta tre tallrikar på samma gång. Efter någon minuts funderande inser han dock att han kan lasta alla tallrikarna PÅ varandra, vilket tar honom ca 3 minuter och jag måste vända bort huvudet och bita mig i läppen för att inte börja skratta. Årets sötaste och absurdaste händelse. Vi beställer sen in kallt kaffe bara för att ha något att göra och den coola killen som tydligen heter Sakurai tar emot beställningarna. Vi funderar på om vi ska öva vår japanska på dessa underkastade offer men låter bli. Det känns lite för pinsamt plus att vi nog skulle skrämma livet ur flickpojken.

När sedan tiden är ute får vi skriva i en gästbok och jag skriver en kul hälsning på svenska och sen följer läraren oss till dörren. Han säger att det skulle vara väldigt trevligt om vi ville komma tillbaka igen och sen bugar han djupt gång på gång tills vi försvunnit genom ytterdörren en våning under.

Mitt inre håller på att dö av massa skratt som vill ut medan jag tänker "skratta inte förrän du kommit runt hörnet, skratta inte förrän du kommit runt hörnet, skratta inte förrän du kommit runt hörnet...". När jag äntligen gjort det brister jag ut i mitt största garv någonsin och börjar springa allt jag har till en mur en bit bort som jag sätter mig på huk bakom och är nära att gå under av magkramper. Natta och Lois skrattar också av all absurdhet som just övermannat oss men vi kan ändå inte låta bli att känna oss lite småkära i alla pojkarna. Den kommande timmen går vi runt och ältar vad vi varit med om och hur söta de var. Jag har lätt att se varför folk fastnar i det där stället och går dit gång på gång. Men jag tror ändå inte att jag kommer komma upp i 40 gånger-gränsen då jag får önska mig vem jag vill som butler...

Ja, det var min dag det. På stället där kvinnors drömmar slår in. Nåja, i alla fall vissas.

Ha det bra!

Slutprov!

Plugga, plugga, plugga, plugga...


...kan göra en trött! :D
NATTA, DAME DA YO!!

Om någon undrade vad jag håller på med med min ouppdatering så har jag haft mitt slutprov i onsdags så jag har bara pluggat hela veckan och klart gjort nåt annat!! Ändå fick jag jättedåliga poäng... fast så länge jag klarade gränsen så är allt lugnt, och det gjorde jag! :)
När jag inte har hållt på att gå i skolan eller pluggat har jag sökt jobb, så jag har varit ganska busyyyy. Om någon vet ett jobb som behöver anställda (HAHA jag vet att Gud inte är så snäll, men ändå) så HÄR ÄR JAG :D Okej?
Idag åt jag mackor på Subway (det var Subway-dag så ALLA mackor kostade 290 yen, jag köpte två... haha), sen sjöng jag karaoke i fyra timmar på det billiga 40-yen-i-halvtimmen-stället!! Det var jag, Natta, Erica, Lena, Rose och Lois. Louis går i vår klass fast vi har inte umgåtts med henne förrän en vecka tillbaka typ. Hon är jättesweet och rolig.

Nu har jag börjat ge upp skolan och ser mest fram emot att få åka tilL Seoul, Korea och shoppa. Och typ inte koncentrera mig på skolböcker på ett tag, utan typ lätta mangor på japanska :) Jag brukar inte gilla mangor så mycket, men det ger jättebra träning ju! Önskar att jag kunde läsa kanji bara så jag kunde läsa modetidningar med. Finns en massa billiga och nya nummer på Book Off, en begagnad tidning/manga/bok-affär. Köpte två ViVi Magazine där häromdagen. ÖNSKAR OCKSÅ ATT JAG HADE ETT DYRT, ELEKTRONISKT KANJI-LEXIKON I MITT FÖRFOGANDE VILKET = ÅRTIONDETS BÄSTA UPPFINNING!!
Har inte sett Miki på typ fyra dagar för hon jobbar. Hur sorgligt är inte det?

Men nu ska jag sova för jag är trött.
Mata ne! :)

Våren är kommen och jag träffade Ellie-Rose!!

Våren har verkligen kommit till Tokyo. Det har varit strålande sol och över 20 grader i flera dagar. Nästa vecka kommer körsbärsblomningen och då kommer hela staden vara som en blomsterträdgård!! Det känns skönt att kunna gå omkring i shorts och t-shirt, jag hade till och med solglasögon och solkräm igår. Ändå kände jag mig lite småbränd på kroppen. Är det inte underbart? Jag bävar efter att åka hem en månad och se snö... I veckan var jag, Natta, Erica och Lena i Yoyogi-parken och gottade oss i solen. Det satt en massa kärlekspar på filtar och ett gäng spelade frisbee. Någon dag ska vi ha picknick med frukt, mackor, onigiri och godis! Jag hoppas att det här vädret är bestående!!

Fredagen var en ledig dag, så vi (jag, Miki, Natta, Erica, Lena, Rasmus och Jonas från klassen + Jonas japanske kompis, en kille från andra klassen + hans japanska flickvän var med) bestämde oss för att parta på torsdagen. Ericas kompis hade tipsat om en bar/klubb i Harajuku där en modell som heter Ellie-Rose skulle vara DJ. Hon är en av Japans snyggaste och kändaste modeller och modellar för tidningen ViVi Magazine. Hon var till och med snyggare på riktigt än på bild och det är minsann en bedrift! Jag tog ett foto med henne:



Trumpet och trumma kom också fram senare på natten och såhär glada blev vi av det:

Enjoy :D Nu ska jag handla mat, sen plugga, sen städa, sen KANSKE klubba ikväll... om jag orkar. Annars ska jag nog läsa en bok, hahah.

See you!

Okej, så det har gått typ 10 dagar sen jag uppdaterde sist, vilket betyder att jag inte orkar med en jättenovell där jag berättar allting som har hänt! Man säger ju dock att en bild säger mer än 1000 ord, så här kommer drygt 6000 då...



En dag var jag och sjöng karaoke med Natta, Erica och Lena. Japanska karaokerum är mycket coolare än svenska (för vi har inte karaokerum, vi har karaokebarer...) Och det är jättebilligt om man går direkt efter skolan, bara 40 yen per timme typ :D Vilket är mindre än 4 kr om någon undrar.



Vi var först på Disneyland, i princip. Det berodde på att vi ville ha snabbhetspass så man får gå före i köerna till attraktionerna. De finns bara i begränsad upplaga!



Ungefär två timmar efter öppningstid var det betydligt mer folk... Vårlov + lördag = ingen bra kombination! Förstår ni nu varför vi ville ha snabbhetspass!? Vi belönades i alla fall med fint väder, vi behövde inte ens ha jacka! (och inte idag eller igår heller, det börjar bli vår nu och körsbärsblommorna är planerade till nästa vecka!)



It's a small world. Allting på Disneyland är så bedårande pch nuttigt!! Gotta love it!



Have to eat your Mickey Mouse food! :) Gullighet i sin renaste form!



Vi köpte söta öron! Miki hade gullig lugg! Det var roligt! :D


SÅÅÅ!! Slut för idag!
Jaane!

Perspektiv och reflektioner

Jag och Miki var till Disneyland!
Miki var förvirrad och tappade bort hälften av sina saker, vi köpte Mimmi Pigg-öron, åkte berg-och-dal-banor, träffade Mimmi och Musse, åt jättegod mat, åkte oändligt många olika "Värld-rundor" med tåg, hade FINT VÄDER och framför allt slösade oändligt mycket pengar!!
Jag hade dock ont i hela kroppen så jag kunde knappt röra mig. I början hade jag tagit värktablatter men effekten började avta allt eftersom så jag ville dö mot kvällen. Det var fjärde dan i rad jag hade så ont, och idag med. Grinade igår morse när jag vaknade, kunde knappt stå på benen av smärta och förutom dem värker mina armar och min rygg obeskrivligt. Jag vet inte vad som är fel men kul är det inte! Bävar inför att gå till skolan imorgon, vad smärtsamt att sitta ner i tre timmar. :( Jag vill bara ligga ner och aldrig resa mig upp!
Jaja, jag hade kul i alla fall och jag tänker skriva mer en annan dag när min kamera har batterier igen så ni kan se för er själva!

Innan jag lägger mig vill jag bara dela med mig av lite (okej, mycket) reflektioner av vad jag sett och lärt mig sen jag kom hit. Jag har bara bott här i två och en halv månad men herregud vad jag har fått perspektiv på livet i Sverige och på svenskar. Det flesta saker jag kommit på om Sverige är bra faktiskt. Det är ofta jag kommer på mig själv med att tänka vilken jävla tur att det inte är sådär i Sverige. Visst, jag verkligen hatar snö och kyla, jag är så glad att jag sluppit snöstormen och mörkret. Jag gillar inte heller att det verkligen aldrig händer något spännande hemma (även om jag uppskattar tystnad i alla fall ibland) och jag tycker verkligen inte om att man måste vara så lagom hela tiden. Jag gillar inte svenskheten på det sättet att man aldrig kan säga att man är bra på något, att man gjort något fint eller ett man är stolt över sig själv. Vissa kallar det "den svenska jämlikheten" men jag kallar den "den svenska avundsjukan". Den suger faktiskt för det mesta. Men det finns andra saker jag är tacksam över, till exempel det här:

1. Att vi inte har fotoböcker med 11-åringar som poserar i bikini och som bara köps av män i medelåldern. Det är sant. U15-idols (Under 15) är populära i Japan och ingen verkar tycka att det är särskilt konstigt. De ger ut fotoböcker på fotoböcker och många ger till och med ut DVD:er där de inte gör annat än står och poserar i bikini eller school girl-uniform till lite olika musik. Jag börjar vänja mig vid det själv och det skrämmer mig. För det är ju helt sjukt egentligen. Vad har egentligen en 11-åring att komma med? Ingenting!! Så vad är det folk vill se? Jo, ett barn i bikini. Jag upprepar: Sjukt.

2. Att vi inte har barn-idoler. Glöm att Amy Diamond började när hon var typ 11. Vet ni vad idoler i Japan är? De sjunger, dansar, är med i tv-serier och olika talk-shows, de är komiker, modeller och har ibland egna tv-program som antingen utspelar sig i ett kök eller i skolan. Det låter ju kul och allt, men det låter också väldigt jobbigt för ett barn. Och glöm inte att det här är Japan, landet där ingenting förvånar en. Det finns t ex en idol som heter Kago Ai som var en medlem av Japans största tjejgrupp Morning Musume. De har ett system där de roterar medlemmar, tar in nya generationer allt eftersom de gamla har "graduations" och istället får solokarriärer. Hon blev medlem i gruppen när hon var 12 år gammal, som en del i fjärde generationen, och vart genast en av de populäraste eftersom hon var ett litet gulligt busfrö. När hon var 17 år fastnade hon på bild där hon rökte och umgicks med en man typ tredubbelt hennes ålder och blev sparkad av agenturen. Förra året, 19 år gammal, gjorde hon comeback och berättade då i en intervju att under tiden hon var medlem i Morning Musume så var hela hennes image bara till för att sälja. Hon tänkte hela tiden på "hur är idolen Kago Ai? Hur beter sig idolen Kago Ai? Jag måste vara rolig och söt annars vill ingen veta av mig" och så skapade hennes idol-karaktär. Den söta, kvicka, roliga, oskuldsfulla idolen som man bara vill äta upp. Och när hennes karaktär allt eftersom ökade i popularietet kunde hon inte ta sig ur den, hon var fast.
Hon kunde heller inte göra ett snedsteg eftersom hon, jag säger det igen: 12 år gammal, var den som försörjde familjen. Hon berättade att inte en enda gång kollade hon sitt lönekuvert, utan gav den direkt till sina föräldrar. Om hon skulle göra något fel skulle det betyda att hon blev mindre populär och inte tjänade nog med pengar till sin familj. Därför strävade hon ständigt efter att vara den perfekta idolen Kago Ai. Fatta press på en 12-åring, det skulle det aldrig hända i Sverige. Låt mig också notera att idoler i Japan inte tjänar speciellt mycket, ungefär vanlig lön, eftersom deras agenturer tar det mesta av pengarna.
När hon blev medlem hade hon också fått skriva under ett kontrakt att hon inte skulle ha en pojkvän, endast 12 år gammal gillade hon inte ens pojkar så det var lätt för henne att lova något sådant. Men när hon blev äldre och började tycka om en kille led hon jättemycket för hon visste att det var omöjligt för dem att vara tillsammans. I Japan är det nämligen så att idoler absolut inte kan ha pojk-/flickvänner för det förstör fansens drömmar om en framtid med idolen. När hon sen träffade den tredubblet gamla mannen var han den första hon kunde prata om sina problem med, och det var det en sån lättnad att få göra det. När de hamnade i tidningen och det hela blev en stor skandal kände hon att allting var förstört och väldigt orättvist. Hon blev satt i husarrest i ett helt år och fick inte gå ut. Allt hon gjorde om dagarna var att kolla på tv och läsa. Hon ville verkligen åka utomlands och plugga engelska, men när hon frågade agenturen sa de nej, hon fick absolut inte lämna huset. Istället slutade hon äta, blev allt magrare och låg till slut apatisk i sin säng. Några gånger försökte hon ta självmord men misslyckades. Till slut kom den dagen då husarresten var över, och hon lovades att få komma tillbaka till agenturen allt eftersom, med början som receptionist. Efter någon månad blev hon dock än en gång fotad när hon rökte, och blev utkickad för gott. Hon var rädd för framtiden, men insåg också vilka möjligheter det gav henne och hon kände den största lättnaden hon känt i hela sitt liv. Hon var fri.
Därför: jag gillar Morning Musume, faktiskt. Jag gillar ännu fler tjejband och pojkband med unga tjejer och killar, men de flesta brukar ha medlemmar som är över 13. Men nu när det kommer band efter band med 6- och 8-åringar kan jag inte låta bli att bli äcklad. Och att folk dömmer dem och har åsikter om dem äcklar mig ännu mer. Och att de säkerligen inte vet vad de ger sig in på är obvious. Hallå, de är så små att de knappt vet vad de gör. Vidrigt!!

3. Att vid rusningstid (morgontågen och ca halv åtta på kvällen) är tunnelbanorna inte så knökfulla att det krävs intryckare för att alla ska få plats. Alla youtube-filmer ni sett om japanska morgontåg är sanning. Se upp så du inte dör, ungefär. En av mina kompisar svimmade en gång på tåget för att hon fick så lite luft och nästan dagligen när man ska till skolan så rinner svetten längs ryggen. Jag kan inte ens beskriva hur less jag är på trängeseln, det är något man måste uppleva själv för att förstå. Jag stänger av hjärnan, jag vet inte ens vad jag tänker på när jag står på tågen. Allting här helt blankt från och med det man kliver på tills det man kliver av.

4. Ännu värre än själva trängseln är att under den här tiden är alla chikan framme, det är jag nästan mest tacksam över att vi inte har (så många) av i Sverige. Chikan betyder direkt översatt typ "pervers man på tåg", ett fenomen som är väääldigt populärt i Japan. Jag brukar åka med Martin till skolan. Fyra gånger har jag inte gjort det, och två gånger av dessa har någon tafsat på mig. Första gången ville jag bara spy när jag klev av och andra gången var jag mest förbannad. Tredje gången (vi får hoppas att det inte blir en tredje gång, men om) då svär jag att jag ska ta tag i den jävelns hand, hålla upp den och skrika "CHIKAAAN~~" så att alla hör. Precis ALLA tjejer jag känner här har nån gång blivit tafsad på i tåget. Det är inte för inte som många tåg har speciella kvinnovagnar mellan sju och halv tio varje morgon.

5. Vi har bestämda arbetstider, får övertids-lön och massa semesterdagar. Jag menar det verkligen när jag säger på den här punkten är svenskar alldeles för bortskämda. Okej, jag klagade också på skola och jobb och jag lär göra det även i framtiden, men jag kommer alltid ha i bakhuvudet att det finns länder som har det värre. Här i Japan är det såhär: människor jobbar ihjäl sig. Och det är inte bara ett uttryck i det här fallet, det är sanning. Det finns till och med ett ord för det, i direkt översättning "död på grund av utmattning i led av för mycket arbete". Vanligast bland unga tjejer som jobbar i bland annat klädbutiker. De ses inte på som vanliga människor, de ses som maskiner, eller robotar. Här kommer en lista i listan:
- För det första jobbar de inte bara vanlig arbetstid, de jobbar ibland flera timmars övertid. De får oftast inte pengar för övertiden heller, utan jobbar övertid gratis. "Men klaga hos chefen då!" tänker ni nu. Ja, om det ändå vore så lätt. Det enda som händer är att chefen säger "okej, så jobba inte övertid då. Men då får du inte jobba nåt annat heller. Tror du inte att det finns hundratals med tjejer som vill ha ditt jobb? Jobba eller bli sparkad, mig kvittar det". Så de stackars flickorna tvingas jobba ändå. För om de får sparken kan det vara väldigt svårt att få ett nytt jobb.
- De har inte tid att äta eller sova. De går upp tidigt, de lägger sig sent. Ibland varken går de och lägger sig eller vaknar. Och eftersom de jobbar i klädbutiker (eller allmänt att de är japanska tjejer) måste de se bra ut också, vilket kräver flera timmars tillfixning varje morgon. Vissa affärsbiträden ser ut som zombies, de är sjukligt smala och har döda ögon. Och jag tycker synd om dem.
- De jobbar i ständig volym. Varje japansk affär, i alla fall i de mer populära distrikten, dunkar ut så hög musik att man inte hör ett ord av vad någon annan säger. Jag vet inte om affärerna tävlar med varandra om vem som kan spela högst eller om de bara vill hetsa folk med att köpa saker. Själv bli jag less efter några minuter, men de stackarna jobbar ibland över tolv timmar i streck.
- De jobbar i ständig stress. Behöver jag ens utveckla mig? Det här är Tokyo, ett av de mest överbefolkade ställena i världen. Hur kan de inte ha det stressigt?
- De skriker sig hesa. "Irrashaimase~~" när någon kommer, "arigatou gouzaimashita~" när någon tittar på något, köper något eller går. De skriker ut priser, de skriker ut storlekar, de skriker ut specialerbjudanden. Skriker, skriker, skriker.
Allt det här leder till: de hinner aldrig känna efter hur de mår, hur slitna de är eller hur trötta de är. En dag faller de bara ihop och dör. Bara sådär. Död på grund av utmattning i led av för mycket arbete. Kanske det sorgligaste jag har hört talas om. Det är därför jag ofta tänker "tur att när jag ska börja jobba så blir det i Sverige". Tacksamhet.

6. Att strävan efter perfektion är väldigt låg i Sverige. Japanskor fixar sig, fixar sig igen och fixar sig igen. Och bantar, och bantar och bantar. Och måste hitta en perfekt man innan de fyller 25, typ, då ingen vill ha dem längre för att de är för gamla. Och innan de lägger på sig 5 kilo och blir för tjocka. Hetsen är olidlig ibland, jag svär. Och den smittar tyvärr av sig efter ett tag.

7. Vanliga saker som: min egen säng, en dusch som har jämn temperatur, mammas mat alternativt mat utan nudlar eller ris, ett större rum att röra sig i och luft som inte är förorenad är saker jag uppskattar med Sverige.

8. Tystnad. Jag kan inte beskriva det så att folk förstår, men här är man alltid omringad av ljud. Hemma i guesthuset är det så tunna väggar så man hör allting i korridorerna, i skolan är det såklart alltid livat eller någon som pratar och vi ska inte ens tala om ljudet i stan. Bilar, motorcyklar, musik, människor, människor, människor. Jag blir tokig. GE MIG ETT TYST HEM! Ge mig en tyst skogspromenad, ge mig en shoppingrunda där jag kan andas och kan tänka, ge mig en tyst lokalbuss, ge mig en tyst stund på uteplatsen hemma... bara det är tyst! I alla fall för en kvart, jag står inte uuuuuut!
Säkerligen att jag kommer vara spyless på tystnad efter två veckor hemma. Men just nu är jag spyless på ljud men det finns ingenstans jag kan gå för att slippa det. Det är hemskare än jag kan beskriva. Jag är ständigt slut i huvudet.Usch.

Det finns massa mer saker, men jag kan ta upp det nån annan gång, om jag orkar. Men tro nu inte att allt är dåligt med Japan, verkligen inte. Tvärtom finns det sjukligt med saker vi borde lära oss av japanerna. Kanske jag borde göra en sån lista också? Vem vet, kanske i framtiden.
Nu måste jag sova för det är skola imorgon. Hur jag nu ska orka kliva upp när jag har så ont överallt. Jaja, hoppas på förbättring till imorgon. Alla ni som läste min uppskatta Sverige-lista: well done. Ni får gärna kommentera den!!

Godnatt :)

Okej, så nu ska jag berätta för er vad som hände i onsdags och torsdags förra veckan! Och några andra dagar också förstås :P

På onsdagen var det en gratisklubb i Roppongi som jag, Natta, Erica, Lena och Erika, Nattas kompis på besök från Sverige, tänkte gå till. Vi skulle mötas halv tolv på stationen, och för en gångs skull var jag först på plats, en kvart innan utsatt tid. Annars är jag liksom den alla får vänta på eftersom jag åker med en störd tunnelbanelinje som alltid är sen. Jag tänkte "jippie" för jag börjar må dåligt av att få alla att vänta. Sen kom Natta och Erika på pricken utsatt tid, men Erica och Lena fanns inte att se någonstans. Inte heller efter en kvart, inte efter tjugo minuter och inte efter en halvtimme heller. Efter en stunds lekande i rulltrappan (Nattas otroliga bus-character kom fram, annars är hon alltid så cool) beslöt vi oss för att gå till McDonalds eller något annat i närheten och vänta istället för det började bli kallt. Vi hittade ett Starbucks med en otrolig tidningsavdelning där man fick läsa tidningarna medan man åt och drack lite kaffe. Fyrtio minuter gick, och femtio men inte en livstecken från flickorna. Jag ringde och ringde men hörde bara den fördömda japanska rösten som talade om för mig att det inte gick att ringa numret jag ville. Okej, det är Tokyo som är typ världens säkraste storstad, men det betyder inte att det inte kan hända nåt så jag började bli orolig. Försökte dock att ta det lugnt och tänka att ineting hänt, så vi gick till klubben och försökte komma in. Erika är dock bara arton år så vakten sa nej. Illa för oss. Vi tänkte att vi kanske skulle ha lite mer tur i centrala Roppongi så vi började gå ditåt. Icket icket. Där fanns bara sånna där klubbar jag absolut inte gillar som har svarta inkastare som skriker "Hey baby wanna come in yo?", typ. Så vi fortsatte gå. Och gå. Och gå. På väg mot Shibuya för att hitta en klubb (alternativt bar). Men det var kallt och vi var trötta så istället gick vi till Jonathan's där vi somnade och beställde in mat om vartannat. Notera att sista tåget hade gått, annars hade vi inte suttit där utan åkt hem! Ni kanske tycker att det låter skumt att somna på en restaurang, men det är så det går till i Japan. Här måste man nämligen ta varje chans man får. Sova på tunnelbanan, i bussen, i restaurangen, i baren... alla ställen man kan komma på godkänns för japaner är annars alltid igång dynget runt, typ. Klockan fem åkte vi i alla fall tillbaka till våra guesthouses, utan att Erica eller Lena synts till. Sov bort resten av dagen och gick INTE till skolan (no shit).

Pratade med Erica dagen efter, och här är deras kväll: Till deras rum i guesthouset behöver man ett elektroniskt kort, eftersom dörren låses automatiskt när man stänger den. Det här kortet brukar alltid Lena bära på, men såklart inte den här kvällen. Båda råkade vara ute ur rummet samtidigt, utan att veta det. Lena endast iklädd linne och hotpants eftersom de höll på att göra sig i ordning, när de skulle in igen kom på att "oj, hur ska vi komma in jag har inget kort?" De lånade en grannes telefon och ringde till företaget som äger guesthouset för att be nån komma dit och låsa upp, men svaret blev att de inte kunde låsa upp så sent på kvällen (ca elva), utan Erica och Lena skulle bli tvungna att vänta tills tio morgonen därpå, vilket alltså var nio timmar. Och tänk nu på vad jag har sagt om värme, att det är lika kallt inne som ute... De övervägde ett tag att gå till Roppongi för att försöka hitta oss, men det hade varit ett omöjligt uppdrag, både för att det är stort och för att Lena bara hade innetofflor på sig. Istället sprang de hem till Rose i Lenas klass som bor några minuter ifrån dem med sin man och bankade på dörren tills hon öppnade. Där sov de sedan över i gästrummet. Grejen var att de inte hade några telefoner och inte kan mitt nummer utantill, så de kunde inte höra av sig förrän nästa dag. Kan dock säga att det inte blev nån skola dagen efter för dem heller, haha.

På torsdagen fyllde Lena år, så vi alla samlades på Friday's biffställe för att fira. Jag beställde dock inte biff, utan nachos med smält ost och guacamole... jag kan inte beskriva godheten i det hela när man bara är van vid nudlar och ris. Sen åt jag såklart chokladtårtan som Lena fick i present och sen delade vi en massa på grädde/chokladsås-presenten som Lena fick av personalen. Det var så gott!! Efter att vi ätit gick vi till en engelsk bar där någon engelsman som jobbade var sjukt otrevlig. Han log inte en gång när han tog våra beställningar (så o-japanskt) och när Lena tänkte ett tag på vad hon ville ha (typ fem sekunder) så himlade han med ögonen och verkade tycka det var skitjobbigt. För Rose rann dock droppen över när engelsmannen tvingade Erica att köpa något, annars var vi tvungna att lämna stället. Vi hotade med att gå utan att betala och han sa bara "be my guest, I don't need you anyway". Jag kan inte ens beskriva idiotin i det hela, men ni fattar själva. När Rose bad honom be om ursäkt sa han bara "Why should I do that? I didn't do anything wrong It's you guys who can't follow the rules! You shouldn't care if I'm polite or not!", typ. Nej okej, för kunderna kommer säkert tillbaka om servitören är otrevlig? Alltså helt seriöst, han förstörde hela kvällen. :(

Resten av helgen gjorde jag faktiskt ingenting, jag var alldeles för trött. Plus att jag ska till Disney Land imorgon så jag vill spara pengar. I veckan var jag dock i Kashiwa med Miki, det ligger 1 station härifrån med snabbtåget och kanske 6 stationer ifrån med vanliga tåget. Där finns en massa fina second hand-butiker och allt är allmänt gulligt. Jag köpte en svart klänning med stjärnor på och ett matchande halsband. Ska nog ha det i morgon på Disney Land :) Vi åt middag där också, jag beställde in nåt ris till min mat som råkade ha små vita, en centimeters-fiskar i sig, med ögon!! tror någon att jag ville äta upp dem? Nej, naturligtvis inte!! Soooo nasty!! Jag satt och petade i maten i typ en halvtimme för att få bort alla fiskar. :) Miki sa att "men ögonen är ju nyttiga, man blir smart av dem", men mig kan man inte lura så lätt! Hellre osmart än äta ögon, det säger jag bara!

Annars har jag också varit i Shimo-Kitasawa igen med Natta och Erica. Jag blir galen på det stället, de har smycken (och kläder) i tusental men jag har aldrig nog med pengar för att köpa nåt när jag är där. Jag svär att om jag har pengar sista veckan ska jag dit och shoppa allt jag kan!

Har också varit på på karaoke två dagar i rad efter skolan. Det är nämligen vääääldigt billigt på dagarna. Bara 40 yen/halvtimme vilket är lika med ca 4 kronor. Först var jag där med Miki vilket såklart ägde fett och nästa dag visade jag Natta och Erica stället, som ligger i Harajuku, och Erica fick låtsas vara japan så vi kunde använda Mikis medlemskort! Det enda irriterande med karaoke är att man MÅSTE beställa nåt annars får man inte komma in. Och en dryck kostar ungefär 500 yen. Men ändå. BILLIGT OVER ALL. Måste fler gånger!

Alltså jag är väldigt trött idag så det här inlägget kanske blev ostrukturerat eller konstigt skrivet eller nåt, men ni får ursäkta mig! Bättre dåligt än inget, eller hur? :)

Imorgon är det i alla fall Disney Land så se fram emot att läsa om det :D Jag ska åka järnet med karuseller :D

Mata ne!

Oishii so~~

Det ser gott ut.



Erica hugger in på det jag tycker om allra, allra mest - grädde med chokladsås.
Vi var på födelsedagsparty för Lena, allt var jättegott!
Men jag tänker skriva mer om det och allt annat den här veckan sen, jag lovar!
Bara det att jag vill skriva när klockan inte är halv tolv på natten, hahah.

Jaa, mata. :)