Jag och Miki var till Disneyland!
Miki var förvirrad och tappade bort hälften av sina saker, vi köpte Mimmi Pigg-öron, åkte berg-och-dal-banor, träffade Mimmi och Musse, åt jättegod mat, åkte oändligt många olika "Värld-rundor" med tåg, hade FINT VÄDER och framför allt slösade oändligt mycket pengar!!
Jag hade dock ont i hela kroppen så jag kunde knappt röra mig. I början hade jag tagit värktablatter men effekten började avta allt eftersom så jag ville dö mot kvällen. Det var fjärde dan i rad jag hade så ont, och idag med. Grinade igår morse när jag vaknade, kunde knappt stå på benen av smärta och förutom dem värker mina armar och min rygg obeskrivligt. Jag vet inte vad som är fel men kul är det inte! Bävar inför att gå till skolan imorgon, vad smärtsamt att sitta ner i tre timmar. :( Jag vill bara ligga ner och aldrig resa mig upp!
Jaja, jag hade kul i alla fall och jag tänker skriva mer en annan dag när min kamera har batterier igen så ni kan se för er själva!
Innan jag lägger mig vill jag bara dela med mig av lite (okej, mycket) reflektioner av vad jag sett och lärt mig sen jag kom hit. Jag har bara bott här i två och en halv månad men herregud vad jag har fått perspektiv på livet i Sverige och på svenskar. Det flesta saker jag kommit på om Sverige är bra faktiskt. Det är ofta jag kommer på mig själv med att tänka
vilken jävla tur att det inte är sådär i Sverige. Visst, jag verkligen hatar snö och kyla, jag är så glad att jag sluppit snöstormen och mörkret. Jag gillar inte heller att det verkligen aldrig händer något spännande hemma (även om jag uppskattar tystnad i alla fall ibland) och jag tycker verkligen inte om att man måste vara så lagom hela tiden. Jag gillar inte svenskheten på det sättet att man aldrig kan säga att man är bra på något, att man gjort något fint eller ett man är stolt över sig själv. Vissa kallar det "den svenska jämlikheten" men jag kallar den "den svenska avundsjukan". Den suger faktiskt för det mesta.
Men det finns andra saker jag är tacksam över, till exempel det här:
1. Att vi inte har fotoböcker med 11-åringar som poserar i bikini och som bara köps av män i medelåldern. Det är sant. U15-idols (Under 15) är populära i Japan och ingen verkar tycka att det är särskilt konstigt. De ger ut fotoböcker på fotoböcker och många ger till och med ut DVD:er där de inte gör annat än står och poserar i bikini eller school girl-uniform till lite olika musik. Jag börjar vänja mig vid det själv
och det skrämmer mig. För det är ju helt sjukt egentligen. Vad har egentligen en 11-åring att komma med? Ingenting!! Så vad är det folk vill se? Jo, ett barn i bikini. Jag upprepar: Sjukt.
2. Att vi inte har barn-idoler. Glöm att Amy Diamond började när hon var typ 11. Vet ni vad idoler i Japan är? De sjunger, dansar, är med i tv-serier och olika talk-shows, de är komiker, modeller och har ibland egna tv-program som antingen utspelar sig i ett kök eller i skolan. Det låter ju kul och allt, men det låter också väldigt jobbigt för ett barn. Och glöm inte att det här är Japan, landet där ingenting förvånar en. Det finns t ex en idol som heter Kago Ai som var en medlem av Japans största tjejgrupp Morning Musume. De har ett system där de roterar medlemmar, tar in nya generationer allt eftersom de gamla har "graduations" och istället får solokarriärer. Hon blev medlem i gruppen när hon var 12 år gammal, som en del i fjärde generationen, och vart genast en av de populäraste eftersom hon var ett litet gulligt busfrö. När hon var 17 år fastnade hon på bild där hon rökte och umgicks med en man typ tredubbelt hennes ålder och blev sparkad av agenturen. Förra året, 19 år gammal, gjorde hon comeback och berättade då i en intervju att under tiden hon var medlem i Morning Musume så var hela hennes image bara till för att sälja. Hon tänkte hela tiden på "hur är idolen Kago Ai? Hur beter sig idolen Kago Ai? Jag måste vara rolig och söt annars vill ingen veta av mig" och så skapade hennes idol-karaktär. Den söta, kvicka, roliga, oskuldsfulla idolen som man bara vill äta upp. Och när hennes karaktär allt eftersom ökade i popularietet kunde hon inte ta sig ur den, hon var fast.
Hon kunde heller inte göra ett snedsteg eftersom hon, jag säger det igen: 12 år gammal, var den som försörjde familjen. Hon berättade att inte en enda gång kollade hon sitt lönekuvert, utan gav den direkt till sina föräldrar. Om hon skulle göra något fel skulle det betyda att hon blev mindre populär och inte tjänade nog med pengar till sin familj. Därför strävade hon ständigt efter att vara den perfekta idolen Kago Ai. Fatta press på en 12-åring, det skulle det aldrig hända i Sverige. Låt mig också notera att idoler i Japan inte tjänar speciellt mycket, ungefär vanlig lön, eftersom deras agenturer tar det mesta av pengarna.
När hon blev medlem hade hon också fått skriva under ett kontrakt att hon inte skulle ha en pojkvän, endast 12 år gammal gillade hon inte ens pojkar så det var lätt för henne att lova något sådant. Men när hon blev äldre och började tycka om en kille led hon jättemycket för hon visste att det var omöjligt för dem att vara tillsammans. I Japan är det nämligen så att idoler absolut inte kan ha pojk-/flickvänner för det förstör fansens drömmar om en framtid med idolen. När hon sen träffade den tredubblet gamla mannen var han den första hon kunde prata om sina problem med, och det var det en sån lättnad att få göra det. När de hamnade i tidningen och det hela blev en stor skandal kände hon att allting var förstört och väldigt orättvist. Hon blev satt i husarrest i ett helt år och fick inte gå ut. Allt hon gjorde om dagarna var att kolla på tv och läsa. Hon ville verkligen åka utomlands och plugga engelska, men när hon frågade agenturen sa de nej, hon fick absolut inte lämna huset. Istället slutade hon äta, blev allt magrare och låg till slut apatisk i sin säng. Några gånger försökte hon ta självmord men misslyckades. Till slut kom den dagen då husarresten var över, och hon lovades att få komma tillbaka till agenturen allt eftersom, med början som receptionist. Efter någon månad blev hon dock än en gång fotad när hon rökte, och blev utkickad för gott. Hon var rädd för framtiden, men insåg också vilka möjligheter det gav henne och hon kände den största lättnaden hon känt i hela sitt liv. Hon var fri.
Därför: jag gillar Morning Musume, faktiskt. Jag gillar ännu fler tjejband och pojkband med unga tjejer och killar, men de flesta brukar ha medlemmar som är över 13. Men nu när det kommer band efter band med 6- och 8-åringar kan jag inte låta bli att bli äcklad. Och att folk dömmer dem och har åsikter om dem äcklar mig ännu mer. Och att de säkerligen inte vet vad de ger sig in på är obvious. Hallå, de är så små att de knappt vet vad de gör. Vidrigt!!
3. Att vid rusningstid (morgontågen och ca halv åtta på kvällen) är tunnelbanorna inte så knökfulla att det krävs intryckare för att alla ska få plats. Alla youtube-filmer ni sett om japanska morgontåg är sanning. Se upp så du inte dör, ungefär. En av mina kompisar svimmade en gång på tåget för att hon fick så lite luft och nästan dagligen när man ska till skolan så rinner svetten längs ryggen. Jag kan inte ens beskriva hur less jag är på trängeseln, det är något man måste uppleva själv för att förstå. Jag stänger av hjärnan, jag vet inte ens vad jag tänker på när jag står på tågen. Allting här helt blankt från och med det man kliver på tills det man kliver av.
4. Ännu värre än själva trängseln är att under den här tiden är alla chikan framme, det är jag nästan mest tacksam över att vi inte har (så många) av i Sverige. Chikan betyder direkt översatt typ "pervers man på tåg", ett fenomen som är väääldigt populärt i Japan. Jag brukar åka med Martin till skolan. Fyra gånger har jag inte gjort det, och två gånger av dessa har någon tafsat på mig. Första gången ville jag bara spy när jag klev av och andra gången var jag mest förbannad. Tredje gången (vi får hoppas att det inte blir en tredje gång, men om) då svär jag att jag ska ta tag i den jävelns hand, hålla upp den och skrika "CHIKAAAN~~" så att alla hör. Precis ALLA tjejer jag känner här har nån gång blivit tafsad på i tåget. Det är inte för inte som många tåg har speciella kvinnovagnar mellan sju och halv tio varje morgon.
5. Vi har bestämda arbetstider, får övertids-lön och massa semesterdagar. Jag menar det verkligen när jag säger
på den här punkten är svenskar alldeles för bortskämda. Okej, jag klagade också på skola och jobb och jag lär göra det även i framtiden, men jag kommer alltid ha i bakhuvudet att det finns länder som har det värre. Här i Japan är det såhär: människor jobbar ihjäl sig. Och det är inte bara ett uttryck i det här fallet, det är sanning. Det finns till och med ett ord för det, i direkt översättning "död på grund av utmattning i led av för mycket arbete". Vanligast bland unga tjejer som jobbar i bland annat klädbutiker. De ses inte på som vanliga människor, de ses som maskiner, eller robotar. Här kommer en lista i listan:
- För det första jobbar de inte bara vanlig arbetstid, de jobbar ibland flera timmars övertid. De får oftast inte pengar för övertiden heller, utan jobbar övertid gratis. "Men klaga hos chefen då!" tänker ni nu. Ja, om det ändå vore så lätt. Det enda som händer är att chefen säger "okej, så jobba inte övertid då. Men då får du inte jobba nåt annat heller. Tror du inte att det finns hundratals med tjejer som vill ha ditt jobb? Jobba eller bli sparkad, mig kvittar det". Så de stackars flickorna tvingas jobba ändå. För om de får sparken kan det vara väldigt svårt att få ett nytt jobb.
- De har inte tid att äta eller sova. De går upp tidigt, de lägger sig sent. Ibland varken går de och lägger sig eller vaknar. Och eftersom de jobbar i klädbutiker (eller allmänt att de är japanska tjejer) måste de se bra ut också, vilket kräver flera timmars tillfixning varje morgon. Vissa affärsbiträden ser ut som zombies, de är sjukligt smala och har döda ögon. Och jag tycker synd om dem.
- De jobbar i ständig volym. Varje japansk affär, i alla fall i de mer populära distrikten, dunkar ut så hög musik att man inte hör ett ord av vad någon annan säger. Jag vet inte om affärerna tävlar med varandra om vem som kan spela högst eller om de bara vill hetsa folk med att köpa saker. Själv bli jag less efter några minuter, men de stackarna jobbar ibland över tolv timmar i streck.
- De jobbar i ständig stress. Behöver jag ens utveckla mig? Det här är Tokyo, ett av de mest överbefolkade ställena i världen. Hur kan de inte ha det stressigt?
- De skriker sig hesa. "Irrashaimase~~" när någon kommer, "arigatou gouzaimashita~" när någon tittar på något, köper något eller går. De skriker ut priser, de skriker ut storlekar, de skriker ut specialerbjudanden. Skriker, skriker, skriker.
Allt det här leder till: de hinner aldrig känna efter hur de mår, hur slitna de är eller hur trötta de är. En dag faller de bara ihop och dör. Bara sådär. Död på grund av utmattning i led av för mycket arbete. Kanske det sorgligaste jag har hört talas om. Det är därför jag ofta tänker "
tur att när jag ska börja jobba så blir det i Sverige". Tacksamhet.
6. Att strävan efter perfektion är väldigt låg i Sverige. Japanskor fixar sig, fixar sig igen och fixar sig igen. Och bantar, och bantar och bantar. Och måste hitta en perfekt man innan de fyller 25, typ, då ingen vill ha dem längre för att de är för gamla. Och innan de lägger på sig 5 kilo och blir för tjocka. Hetsen är olidlig ibland, jag svär. Och den smittar tyvärr av sig efter ett tag.
7. Vanliga saker som: min egen säng, en dusch som har jämn temperatur, mammas mat alternativt mat utan nudlar eller ris, ett större rum att röra sig i och luft som inte är förorenad är saker jag uppskattar med Sverige.
8. Tystnad. Jag kan inte beskriva det så att folk förstår, men här är man alltid omringad av ljud. Hemma i guesthuset är det så tunna väggar så man hör allting i korridorerna, i skolan är det såklart alltid livat eller någon som pratar och vi ska inte ens tala om ljudet i stan. Bilar, motorcyklar, musik, människor, människor, människor. Jag blir tokig. GE MIG ETT TYST HEM! Ge mig en tyst skogspromenad, ge mig en shoppingrunda där jag kan andas och kan tänka, ge mig en tyst lokalbuss, ge mig en tyst stund på uteplatsen hemma... bara det är tyst! I alla fall för en kvart, jag står inte uuuuuut!
Säkerligen att jag kommer vara spyless på tystnad efter två veckor hemma. Men just nu är jag spyless på ljud men det finns ingenstans jag kan gå för att slippa det. Det är hemskare än jag kan beskriva. Jag är ständigt slut i huvudet.Usch.
Det finns massa mer saker, men jag kan ta upp det nån annan gång, om jag orkar. Men tro nu inte att allt är dåligt med Japan, verkligen inte. Tvärtom finns det sjukligt med saker vi borde lära oss av japanerna. Kanske jag borde göra en sån lista också? Vem vet, kanske i framtiden.
Nu måste jag sova för det är skola imorgon. Hur jag nu ska orka kliva upp när jag har så ont överallt. Jaja, hoppas på förbättring till imorgon. Alla ni som läste min uppskatta Sverige-lista: well done. Ni får gärna kommentera den!!
Godnatt :)
