Ett år sen jordbävningen och allt som följde med den idag. Det har gått riktigt fort, det känns som allting hände förra veckan. Jag minns fortfarande den dagen i detalj och jag kommer nog att göra det för evigt. Trots att så mycket saker hänt; att jag var tvungen åka hem och sen tillbaka, att jag fick nya klasskamrater, att jag började jobba lite som modell och engelskalärare och på klubbar och träffade hundratals nya människor. Trots allt det är mitt starkaste minne från 2011 en skakig dag i klassrummet. Jag vet inte om man ska tänka på det eller inte, men oavsett, att glömma varken vill eller kommer jag göra.
Jag läste idag en artikel om en skolklass där 74 elever och tio lärare försvunnit i tsunamin. Bara fyra elever var kvar i avgångsklassen och de letar fortfarande efter fyra av barnens kroppar. De eleverna som efter alla omständigheter tar examen kommer inte få någon ceremoni i år. Det skulle vara orättvist mot alla de föräldrar som inte kommer få se sina egna barn där uppe. Jag undrar hur det måste kännas. Hur kommer någon över att mista 74 skolkamrater, att få nästan hela sin klass är utplånad? Hur går de vidare med sitt liv? Rektorn i artikeln förklarade dock stolt att barnen "jobbar tillsammans, de må ha ledsna ansikten men gråter aldrig". Att skolans viktigaste uppgift har varit att lära barnen att aldrig ge upp, att gå vidare. Att han är imponerad över sättet eleverna kämpar på. Inte bara dessa barn, men hela Japan har varit så otroligt starka. Jag är imponerad över deras samarbete, deras sätt att stå ut tillsammans. Hur de har hjälpts åt det här året, och som någon nära till mig sa: "vi förlorar först när vi gett upp".
Min kärlek till Japan, och framförallt Tokyo förstås, kommer aldrig att försvinna. Även om det kommer hundra jordbävningar till, även efter tusen tsunami. Det är något med det japanska folket som gör att jag fullständig älskar och beundrar dem. Styrkan de besitter, vänligheten som aldrig faller, gemenskapen. Det må finnas miljontals saker man kan uppröra sig över, men de sakerna jag beundrar är ändå miljontals fler.
Det finns fortfarande mycket att göra. I de värst drabbade områdena är samhället på långa vägar inte uppbyggt igen. Det fattas byggnader, hem, saker, djur och självklart människoliv. De som sörjer har på långa vägar inte sörjt klart. De finns många som står utan riktiga hem och riktiga jobb. Jag tillhör inte den delen av Japan, men jag ser det ofta på TV. Ovanpå det finns det givetvis många människor som drabbats av strålningen från kärnkraftverket, som har fått utegångsförbud eller blivit evakuerade. Arbetare på kärnkraftverket som trots alla risker jobbat hårt för att få stopp på radioaktiviteten, som offrat sina egna liv för andras. Vi vet självklart inte vad som försiggår bakom kulisserna, vi får inte all information, vi blir ibland förda bakom ljuset. Men alla dessa arbetare med familjer, de är ändå hjältar i mina ögon.
Imorgon vaknar vi upp till en ny dag. Allting går på som det brukar, i alla fall i Tokyo. Ett år och en dag sen och allting kommer vara precis som förut, precis som innan. Enda skillnaden är att vi alla delar ett minne som vi aldrig kommer glömma. En del med kanske lite mer sorg i hjärtat än andra, en del med fruktansvärda minnesbilder, familj, vänner och husdjur förlorade. Men vi vet att alla vi ser har varit med om samma sak. Vi behöver inte säga något, för det finns inget att säga. Och bara det kanske är ett stort stöd i sig.
