Under the wide sky, one girl sings in Tokyo

Karaokeeee time!! Från när vi sjöng med koreanerna i måndags, bild snodd av (alltså kan jag få min kamera kanske?) Myeong. Haha, tror inte hon fick en skarp bild på mig på hela dagen, jag är verkligen exalterad när jag sjunger karaoke! Ser lite ut som en gris på första bilden också, men det kan man ju bjuda på.

Har prov på de två senaste kapitlen på måndag, så jag har inte så mycket tid till att sitta framför datorn. Kan ju inte fota något heller när jag inte har någon kamera. Min blogg-uppdatering är därför lite lägre än den brukar... men minst en gång om dagen har jag ju lovat så det ska det bli! Tycker det är roligt att skriva i bloggen, önskar att jag hade en superkamera så jag kunde dokumentera allt som händer, då skulle jag uppdatera hela tiden.

Ha en trevlig eftermiddag, I'm of to bed med ett gott samvete att jag lyckats öva kanji i fyra timmar!

To run at full speed are more fun

Så kommer dagens program. Var på "skolfestival" som det så fint hette. Alla klasser hade gjort egna frågor som de andra klasserna skulle svara på, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Det var frågor om Japan, japaner och japansk kultur och så fanns det tre alternativ att välja mellan. Vår klass, den slösaste och oambitiösaste som är lägsta klassen i skolan, vad tror ni vi gjorde? Jo, vi vann förstås!! Haha, alla klasser hade verkligen lagt ner tid på sina frågor och hade teatrar och filmer hit och dit, medan vi bara läste frågorna upp och ner och sen didn't bother anymore, typ. Chansade på alla frågor också, och fuskade med I-phonen på några... men det tror jag alla grupper gjorde? Hur som helst var det lite flummigt att gå upp på scenen och ta emot priset när vi egentligen borde vara sämst. :) Priset var ganska bra, matcheckar till en restaurang på 500 yen per person! Vi ska gå så många som möjligt från klassen (alla är ju omöjligt?) och käka där. Kändes lite som vi blev bättre vänner när vi vann och alla gjorde high-five med varandra, ett fint ögonblick!
Efteråt tog vi en 20-minuterspromenad till en koreansk restaurang med den koreanska tjejen vi brukar hänga med och tre koreanska killar. Vi har försökt få med dem ut förut och äta koreanskt, men vi har aldrig lyckats vara lediga samtidigt. De var väldigt roliga, faktiskt, och de ville äta svenskt någon dag också, så det blir väl nästa tripp. Åt koreansk buffé med jag vet inte allt vad det hette, men gott var det! Rullade fram efteråt... det är något jag älskar med att bo här, att man får så god mat varenda dag!
Dagen avrundades med karaoke i två timmar och de koreanska killarna lät som om de var med i en pojkgrupp, typ. Sjuuuuukt duktiga! Och såklart DJs och producenter som har pluggat mode, vad annars? Kan asiater någon gång jobba med något normalt? Tydligen inte.

När vi kom hem var klockan bara lite efter fem så Nathalie bestämde sig för att exprimentera lite och tillagade fullkorns-bananscones i micron! Såklart, success. Tror jag åt typ 8 stycken, jag har lite ont i magen nu nästan. Blev i alla fall ingen middag efter det!
Sjukligt trött är jag nu, har inte varit stilla en sekund på tre dagar ungefär, ska bli nice att sova. Och jag ska inte ställa klockan tidigt imorgon, bara så pass att jag hinner äta frukost och fixa mig innan skolan! Aaaaaaah sova, det är verkligen en skön del av livet.

I'll laugh and sing this song with my friends

Mer musik får ni här, eftersom det är en stor del av mitt liv. Tänkte visa er sången som alla nynnar på just nu. Den heter Mister och sjungs av koreanska tjejgruppen Kara, som slagit igenom riktigt stort här i Japan på senaste tiden. Trallvänlig och en riktig pepplåt på karaoke. Alla kan sjunga med i refrängen och alla vet hur dansen går!

För övrigt ska jag på den där bion ikväll. Ska gå med Natsuko och Hiromi, det ska bli riktigt kul! Och spännande att se hur mycket jag kommer förstå av japanskan.

Äntligen en telefon plus massa annat random

Fredagen var en trevlig dag. Jag, Natta och Martin gick till Akihabara, som ligger ganska nära skolan för att ta oss en titt i tv- och dataspelsbutiker. Akihabara är jordens teknikprylarmecka, det svär jag. Till och med jag som inte spelat särskilt mycket i mitt liv blev imponerad och ville köpa saker. Fast det gjorde jag förstås inte, jag försöker bara köpa saker jag behöver (för jag behövde en rosa bordsspegel, en rosa matbricka, musiktidningar, doftgrej till rummet, affischer, strumpor med Powerpuff Pinglorna, godis, godis, godis och några små bilder med japanska pojkband, eller hur?). Vill dock ha en söt kudde med Super Mario-svampen, men hur ska man få med den hem? Jag har redan köpt söta kuddar som jag betvivlar kommer kunna fås med. Dumma 20-kilosregel!! Jag kommer nog bli tvungen att lämna kvar alla mina gamla kläder tack vare den.
I Akihabara hade jag också ett fint samtal med två japaner. jag skulle fråga var spelaffären Super Potato låg:
"Sumimasen. Supa Potato wa doko desu ka?"
"Eh...? McDonalds, tabun?"
översättning:
"Ursäkta, var finns Super Potatis?"
"Ööööh? På McDonalds, kanske?"
Japanerna trodde att jag ville köpa potatis. I Akihabara!! Typ "ja, du kan ju alltid leta bland de nya elektroniska ordböckerna med inbyggt internet", ungefär. Om någon här tycker att västerlänningar är konstiga så hjälpte det där väl inte precis till. Stupid gaijin-girl.
I alla fall, vi köpte Snickers på en 100-yenbutik för att få lite energi och sen fortsatte vi mot Ueno. På vägen såg vi körsbärsträd som blommat ut lite för tidigt och jag kände en plötsligt frid blandat med irritation för att jag glömt kameran. Väl i Ueno fann vi ett köpcenter där vi överfölls av rosa och Hello Kitty på leksaks-avdelning och sen halvdäckade i några fotöljer på möbel-våningen. Trötta åkte vi hem och det enda jag ville var att lägga mig i sängen och sova.
Men ingen rast, ingen ro. När jag ääääntligen var hemma vid sju stack jag och Azumi till telefonbutiken och lyckades krångla oss fram till en fungerande telefon. Tydligen hade mannen från dagen innan varit lite halvborta, för plötsligt gick det jättefint att skriva min hemadress själv, bara jag gjorde det i passet på stämpel-sidorna och sen lät de kopiera det. Det gick också fint att vara 19 år, Azumi skrev bara ett eget papper och lämnade in för säkerhets skull, ifall någon skulle vilja krångla lite i efterhand. Jag förstår mig inte på hälften av alla japanska system. Jag uppskattar att de är organiserade men det måste väl för tusan få finnas en gräns?
Klockan nio var jag hemma igen, stendöd, och jag hade VERKLIGEN ingen lust att gå ut och parta. Jag blev dock övertalad och gjorde mig klar på 45 min, inklusive dusch. Det är faktiskt ett snabbhets-rekord, till och med för mig. Mötte Natta, Martin, Erica, Lena och två koreanska vänner till Erica på Shinjuku station kvart över elva. Vi gick till en allting-här-inne-kostar-300-yen-styck-bar och åt massa goda grejer i mat och glass-form. Slutade med att allting landade på 1000 yen (ca 93 kr) per person. Jag kände snaran om hjärtat, försökte tänka på att jag faktiskt åt ganska mycket och många olika saker också. Men ändå. Min gräns när jag handlar mat är typ 400 yen per måltid i vanliga fall. Ibland kanske jag sträcker mig upp till 600 men då skämmer jag bort mig. Fast palla prata om mat och pengar... näää, inte idag.
När vi ätit klart gick vi vidare till en koreansk bar. Sällskapet ägnade sig åt shots-lekar nästan hela kvällen, jag var såklart självutnämnd domare eftersom jag inte ville delta. Koreanerna var roliga, men även de började med jobbiga smeknamn. Den äldsta av koreanerna var 29 år och när han (som alla andra) fick höra att jag var 19 började han genast kalla mig Baby. På guesthouset, koreanerna i klassen och en av mina lärare brukar säga Baby, Kodomo (barn) eller Hime (prinsessa). Jag sa till koreanen igår att jag faktiskt fyller 20 snart men han sa att det ligger mer i mitt sätt än i min ålder. För bebisar är ju sååååå söta och det är jag också. Han ville adoptera mig som lillasyster. Pucko. Men jag får dock en stark misstanke om att alla bara vill höra mig säga "Baby ja nai!" ("Jag är ingen bebis!") för att de tycker att det låter roligt och gulligt. Men nästa person som säger Baby totally unrelated med någon annan, oavsett avsikt, ligger tyvärr risigt till. Orka höra att man är ett litet barn hela tiden, liksom. Trodde faktiskt inte att jag skulle vara yngst hela tiden innan jag kom hit. Aaaaaah!! Men det är inte precis nånting jag kan göra nåt åt. :/
Hur som helst, vi tog ett av de första morgontågen hem vid 5. I Japan slutar nämligen tågen att gå vid 12 på natten och börjar gå igen klockan 5. Så antingen skyndar man sig med det sista eller hänger ute ända tills morgonen. Det andra alternativet klart roligare. Somnade vid sju (ironin att det är då jag brukar gå upp) och vaknade idag halv tre. Har inte gjort något annat än att titta på drama på datorn, lagt in folks nummer i min telefon och Skypat med föräldrarna. Imorgon är det söndag vilket är lika med en städa/tvätta/handla-dag. Orkar inte ens gå ner i uppehållsrummet för att se vad folk håller på med, risken är stor att någon lyckas dra med mig på karaoke eller nåt och jag orkar faktiskt inte. Har inte orkat göra nåt sen i typ tisdags, men har ändå det. Någon dag i veckan måste man väl bara få vila, right?

Ska nog borsta tänderna och krypa ner under täcket med en tidning nu.
Oyasumi~