Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 4 april 2010

What's coming is the future we create for ourselves

Hade en mycket trevlig afton för någon vecka sedan. Träffade Yui, Gaki, Ryuu, Shun och två andra grabbar från fotbollslaget. De fyra första råkar vara mina bästa vänner (förutom Miki då förstås) så vi hade verkligen roligt! De beställde in en massa mat, men en hel del friterat och sånt som jag inte gillar, så jag misstänker att de gav mig en liten rabatt, de brukar ju göra det. Tyckte jag kom rätt så billigt undan.
Det roligaste var att de nu börjar våga använda sin engelska när de känner mig lite bättre. Fast det vill inte säga att deras engelska är särskilt bra... Gaki skulle förklara vad det var för slags fisk som hon beställde in: "Whaitu smarru fish. HE has lots of eggs." Tydligen var det sånna där små, torkade fiskar man äter hela, med huvudet och allt. Jag tyckte själv att jag var sjukt modig som vågade äta en, trots att jag fortfarande vägrar äta allt med ögon, och kapade huvudet... men ändå, åt ju alla inälvor och allt som medföljer de små krakarna! Det var ganska gott, alltså inte direkt det smarrigaste jag ätit, men helt okej. Smakade typ, salt.






VARNING! PSYCHO-LÅNGT!!
Och jag måste säga det till alla som undrar över och påpekar hur modig jag är hela tiden som åker själv. Men jag tycker inte att det är speciellt modigt, det är bara kul. Jag försöker inte låta överlägsen, men det finns så många människor som sitter där hemma och drömmer om att resa och göra saker, men aldrig får tummen ur ja, ni vet vad... Men att resa själv är det bästa som finns! Det kan verka som att jag slösar sjukt mycket, med shopping, middagar och klubbar nästan varje dag, men tänk då på att jag lever ca 6 månader innan varje resa på typ ingenting. Jag shoppar inte, festar knappt heller. Det enda jag lägger på pengar på är en fika då och då. Allt för att verkligen ta mig dit jag vill. Jag är bra på att spara. Känslan när man uppnår det man vill är obetalbar, jag lever gärna på nudlar och luft (och en frukt kanske, annars får man skörbjugg säger mamma), så länge jag lyckas uppnå mina mål. För mina drömmar är inte gratis, tyvärr...
Och de bra delarna med att resa själv är så många att jag skulle kunna ägna hela natten åt att rabbla upp dem, men de främsta är: för det första lär man känna hur många nya människor som helst, just här i Japan sånna som inte kan engelska så man tvingas prata japanska. Dvs, man lär sig fortare. Man tvingar sig också att söka kontakt med de man redan känner och de som man just träffat. Om jag till exempel stöter på någon på en klubb som är rolig så tar jag hans/hennes nummer, facebook och mail relativt snabbt, och ofta mailar jag dem redan nästa dag. Det brukar vara mycket uppskattat, alla säger att japaner är väldigt inåtdragna, men bara man anstränger sig så är de oftast tacksamma över att få internationella vänner!
Man lär sig också sjukt mycket om sig själv, när det händer saker, hur man reagerar. När det kommer en jordbävning, när det stormar på natten, när man känner sig obekväm när man går hem själv, när man tvingas laga mat eller rensa avlopp... det finns ingen som gör något åt en, det finns ingen som håller en i handen. Jag tycker man blir mycket starkare av att resa ensam.
Visst kan det vara trevligt att prata svenska ibland, det medger jag. Ibland får man ju nästan huvudvärk av att bara tänka på japanska hela tiden, men om man till exempel går i en språkskola finns det oftast andra svenskar i skolan. Då kan man träffa dem på dagarna, men ändå göra saker själv ibland. När man vill.
Att resa själv är lika med frihet, vänskap och självrannsakan. Ibland får jag nästan panik över att det finns så många ställen jag hade velat se innan jag dör. Försöker intala mig själv att jag inte ens fyllt 21 än, att det säkert hinns med. Men då måste man verkligen ligga i. Spara, spara, spara. Jag vill inte sluta mitt liv med att tänka vad jag skulle ha gjort, utan bara vara glad för att jag verkligen gjorde det.
Nu blev det lite långt igen, och en aning djupt på slutet kanske. But you get the idea! Det är inget fel på att resa själv, och det är absolut inte svårt! Det bästa av allt är hur utåtriktad man blir när man inser att det inte är farligt att prata med människor. Snacka om att öva sin sociala förmåga.
Grattis om ni läste ända hit, ni får en kram som färdats genom cyberspace!! :)

That's right, we're alive!

Förlåt den sega uppdateringen, jag har än en gång slaggat hos olika människor. Blir lätt så när det inte går några nattåg!

Nåväl, efter det där nabe-partyt hos Ryuu råkade jag visst somna på soffan så jag hann inte med tåget hem. Jag och Yui sov därför över på en futon på golvet, sen drog jag direkt på morgonen till Yokohama för att träffa Miki. Ingen rast, ingen ro typ.
Möttes på stationen av Miki och hennes man Staffan, de gifte sig i höstas! :) Vi åt en lunch/middag på Friday's. Staffan jobbar i den kedjan så vi hade 20% rabatt på alla maträtter. Annars är Friday's ganska dyrt. Efterätten var det godaste dock, brownies med riktig, gräddig glass och chokladsås. Ni vet ju alla att jag älskar sötsaker! :D
Sen åkte Staffan till jobbet, så jag och Miki gjorde det vi alltid gör; shoppade, sjöng karaoke och tog purikura. Vi älskar sånt, jag är så glad för att vi har samma intressen!