Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 27 februari 2009

Yuki

Jag gillar det japanska ordet för snö, det låter fint. Vad jag däremot inte gillar är själva snön. Det är därför jag undrar varför tusan den föll över Tokyos vackra gator idag? Mitt under skoldagen skriker någon "IT'S SNOWING!!" Visst, det var kallt på morgonen när jag var på väg till tåget, och det regnade. Men jag trodde ändå att de skojade. När de öppnade balkongdörren i klassrummet fick jag dock bevittna det med egna ögon. Snö. Och inte så lite heller. Hela min kropp blev till is och jag stannade av mitt i mitt väldigt aktiva studerande (stirrandes ut i luften med en tom blick, schweizaren satte sig ju bredvid mig av nån otugrundlig anledning). Alltså... vill jag ha snö kan jag väl lika gärna åka hem till Sverige!? Jag kom faktiskt hit delvis för att slippa all snö och kyla! Och att tänka på att det var över 20 grader varmt för två veckor sen... jag fattar ingenting. Som tur var smälte snön bort så fort den träffade marken. Fast ändå, inget mer sånt tack! Jag vill ha värme och fullt med körsbärsblommor NU and I won't take no for an answer!!

Vad jag gjorde i onsdags och igår, det skulle bli en roman. Eller, det ska bli en roman, fast ni får läsa den imorgon och se ypperliga bilder till också :) Jag ska bara nämna att jag INTE gick till skolan igår, haha. Och jag var inte den enda som var borta heller. ;P

Jaa, mata ashita!

måndag 23 februari 2009

En underbar dag


Jag, Miki och en jättestor Buddha i Kamakura!


Körsbärsblommorna stod i blom och jag var lycklig.
Finns det något vackrare på hela jordklotet?


Det var inte bara jag som var på topp, vädret också.

söndag 22 februari 2009

Shiawase

Happiness.

Jag insåg först nu att jag inte uppdaterat på en vecka!! Antar att tiden går fort när man har roligt? Jag tänker inte heller skriva allt jag varit med om den här veckan idag, det orkar jag inte... jag skriver lite nu och resten sen :P



För några dagar sen var jag och Miki ute och gick längs strandpromenaden här i Matsudo. Det var soligt men lite småkallt, perfekt vårväder. När vi blev lata efter ett tag la vi oss på en bänk för att vila, och upptäckte då en regnbåge precis ovanför oss! Det hade varken regnat, det regnade inte och det skulle inte regna. Men ändå var den där och ingen annan tycktes märka den förutom vi... Dessutom var molnen som en ring runt omkring oss och vi kände oss jättespeciella. Därav bilden på våra fötter mot himlen, som Miki tog med sin mobil. Ett underbart ögonblick och en bild jag blir glad av att titta på :D



Samma dag var jag och Miki på IKEA. Det var första gången för Miki, som köpte upp sig på hälften av alla förvaringsgrejer som stället har att erbjuda. Vi åt också svenska mat, något som Miki varit exalterad över flera dagar innan vi åkte dit. Hon älskade köttbullar och brunsås men tyckte det var skumt att vi har sylt till mat och inte på mackor... så lingonsylten tordes hon inte ens röra! Semlor gick dock ner utan problem ;)

Idag var jag i Yokohoma och i några områden runt omkring med Miki och Staffan från mitt boende. Miki kommer från ett ställe i närheten, så hon visade oss runt till typiska turistgrejer. Först var vi i ett jättefint tempelområde, där en del körsbärsblommor hade slagit ut och där det fanns många fina tempel och statyer av japanska gudar. Man kunde gå högt upp på ett berg där det fanns några småtempel och där fanns också en otrolig utsikt över staden och havet.
Efter det gick vi vidare och kollade lite på Kamakura, som är en stooor Buddhastaty som man kan gå in i. Jag såg fler turister än jag någonsin gjort i Japan och skrattade lite åt dumma utlänningar som ser turistsaker... innan jag insåg att jag också är en dum utlänning som kollar på turistsaker!! Ojdå! Jag börjar verkligen acklimatisera mig till det japanska livet. Samma när jag åker tunnelbana och folk stirrar på mig, jag undrar alltid om jag har någonting i ansiktet. Tar upp min fickspegel och inser att "aaaah juste jag är en blond svensk och INTE en mörkhårig japan!!" Hahah. Sen får de stirra hur mycket de vill. Alien desu!!
Köpte också en fortune teller ur en låda på tempelområdet. "Life or death: You will not be alive." Oh no, jag kommer dö snart. Men sen en glimt i tunneln: "Preasure (här ska det stå Pleasure): Lovavale (här ska det nog stå Loveable)". Älskar kass japanengelska!! Plötsligt blir allt tusen gånger mindre seriöst. :)
Jag fotade mycket, men just nu är min kamera på laddning så ni får se bilder av det sen!



När vi kollat klart på Buddha tog vi tåget till China Town i Yokohama. Det var väldigt mysigt och jag åt god, kinesisk mat. Stekt ris med kyckling och väldigt gott grönt té till lunch, sen taiwanesiskt bubbelté (kallt mjölkté med några slags gelébubblor i, skumt men kul) och nånting som jag inte minns vad det heter men som ser ut som en jättegyouza till middag. Kollade lite i affärer, hatade att jag inte har några pengar, hatade att allting där var dyrt och sen dissade jag alla snubbar som försökte ge mig varma nötter på gatan. Palla det, liksom. Vi tyckte i alla fall att vi hade lite råd med purikura som glittrade sagolikt! Jag svär att purikura är det bästa minnena man kan skaffa sig. Underbar uppfinning, borde finnas överallt!
Här var det också mycket turister, bland annat tre amerikanska tjejer som satt på vår restaurang. Need I say more? De flesta amerikaner i Japan är högljudda, respekterar inte kulturen och reglerna och bryr sig bara om sig själva och sina egna behov. Just de här tjejerna satt och snackade skit om de flesta på restaurangen och sen skrattade de jättehögt och drygt. Servitriserna såg obekväma ut och vi såg arga ut. Jag var väldigt nära att slå dem lite men som tur var gick de innan jag hann göra nåt drastiskt. Jag hatar att så många amerikaner tycker att de är bättre än alla andra när, öh... de obviously inte är det?

Vår sista etapp för dagen var ännu en tågtransport bort. Vet inte vad platsen heter, men där fanns i alla fall havet med världens mysigaste köpcenter intill och en väldigt söt nöjespark som det var gratis att gå runt i. Jag älskar sånna där små ställen. Miki sa att hon brukade gå dit ofta när hon gick på gymnasiet, perfektaste dejtstället tydligen. De hade ju trots allt Japans största Pariserhjul. ;P Köpte ett par mjuka, ljusgula fluffskor till mina ömmande fötter i en affär därikring. Jag är helt seriös när jag säger att det är omöjligt just nu att gå i något av mina förra par och att mina fötter trodde att de var i himmelriket med de nya skorna! Och de kostade bara ca 47 svenska kronor! Kap, ja!!
Vi åt också på en restaurang där, var jag hade tagit på mig mina nya solglasögon för att inte skrämma alla med mina enorma pandaringar runt ögonen. Jag var mäkta trött faktiskt och satt och kramade min väska och åt crêpes.



Vi åkte runt 8 på morgonen och kom hem 21 på kvällen, 13 timmar kul!! Fast dyr transport givetvis, men det är sånt man får ta once in a while. Nu ska jag tvätta lite kläder, för som vanligt väntar jag tills precis alla mina kläder är smutsiga innan jag tvättar. För det kostar 400 yen (ca 37 kr) varje gång man vill sätta igång en tvättmaskin här på guesthouset... dyrt va!?
Jaa, mata ne :)

måndag 16 februari 2009

Stressig helg i Shibuya

Min helg: fredagskvällen började alltså med att jag åkte till Shibuya med Natta, Erica och Lena. Vi träffades på Shibuya station (jag var en halvtimme försenad som vanligt, hatar Chiyoda-line som jag alltid åker med!!) och visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Vi gick till Starbucks och studerade min Tokyo-bok som jag hade med mig. Vårat mål var en bar eller klubb som har mest japaner och inte så många utlänningar. Tillslut bestämde vi oss för en bar som heter Pink Cow (för det lät bra) och efter ett antal alldeles för många minuters gång i klackar hittade vi slutligen dit. Stället hade dock inte en enda japan, och ägaren verkade engelsk. Vi orkade inte ens gå in utan gick tillbaka till centrum. Vi kände oss lite nerslagna och bestämde oss för att nästa gång, då ska vi minsann kolla upp ordentligt innan!! Men medan vi stod och var fett less så hann vi i alla fall se Ohno Satoshi från Arashi (ett Johnny's-band) på en bargata i Shibuya! Jag har aldrig tyckt att han var speciellt snygg, men han var faktiskt mycket fulare än jag väntat mig ändå. Tjock, kort och skäggig... min utopi om evigt unga och babylika Johnnysar krossades på en nanosekund ungefär, hahah. Men jag har bestämt mig för att han trots allt är bland de roligaste i hela agenturen, så det är okej. Hade han dock varit tråkig, då vet jag inte... Erica och Lena såg Ellie-Rose, en modell från tidningen Vivi, men jag hann inte med, hon gick jättefort med mask för munnen. Men om vi går ut igen, jag svär att jag ska spana in varenda person och granska dem från topp till tå!! Ofta man orkar vara i Tokyo i nästan fyra månader utan att se japanska kändisar :D
I alla fall, nog med kändiswannabesnack, Natta tog sista tåget hem, men jag kände att det inte var någon idé att åka hem redan, jag hade ju spenderat typ 2 timmar på att ta mig dit och sen 1 timme på att i princip bara gå runt. Därför följde jag med Erica och Lena till Harajuku där vi tänkte att det kanske fanns nåt roligt ställe. Icke sa nicke, inte en människa så långt ögat kunde se. Vi skyndade oss istället med sista tåget till Yoyogi där de bor och åt gyouza på en kinesisk restaurang. Sen gick vi och köpte godis och chips och gick hem till dem. Jag sov över, hade inte så mycket val om jag inte velat ta världens dyraste taxi, förstås.
När vi vaknade på lördagsmorgon sken solen starkt! Vi bestämde oss för att ta en promenad ner till Subway och äta mackor till frukost/lunch. När vi gick ut genom dörren slogs vi av sommarvärme. Det var över 20 grader varmt och blåste ingenting, kunde inte låta bli att älska Tokyo lite extra mycket. Vi satt ute och åt mackorna (once again: skönt ombyte mot nudlar och ris) och för att vi inte ville känna oss lata tog vi en promenad till Harajuku där mitt mål var att hitta en klänning till kvällen, då vi skulle försöka hitta en klubb på nytt. Jag failade dock, och kom istället hem med ett par svarta lackskor! Mina fötter värkte så mycket av skorna jag hade på mig (samma som jag haft kvällen innan ) att jag var tvungen. Kunde omöjligt gå med de en kväll till.
När vi kom hem igen gjorde vi oss i ordning. Fick låna en svart klänning av Lena (hur jag fick på mig den är en gåta utan svar) och Erica lockade mitt hår och sminkade mig. Vi mötte sen Natta vid Shibuya station för andra kvällen i rad, men den här gången med ett mål. Tacka internet för deras klubbguidning, faktiskt. Efter att ha gått åt fel håll ett antal gånger och frågat om vägen ännu ett antal fler hittade vi rätt. I kön kom jag på "oj, men jag är ju bara 19!" och Erica kom på "oj, jag glömde passet!". I Japan blir man nämligen myndig när man är 20, och man får inte dricka före det eller komma in på klubbar. Erica och Lena tog en taxi hem till sig för att hämta passet, de bor hyfsat nära Shibuya, medan jag gick fram och försökte charma vakten. Jag frågade om det var okej att jag bara var 19, han bad mig ta fram passet och sen lät han mig gå in. Wiie!!
Klubben var stor, nästan för stor. Den hade 3 plan och det var lika trångt som på tunnelbanan på alla, ungefär. Det var också väldigt rökigt, vilket jag är sjukt ovan vid då man inte får röka på klubbarna i Sverige ju. Det gick inte att se särskilt bra och inte heller att röra sig särskilt bra. Mina fötter värkte och vakterna stressade på alla som tusan i trapporna, man fick inte ens stå en sekund och vila. Det var "special pick-up night" (hahah välkommen till Japan) eftersom det var Valentine's Day men orka ragga på killar i Shibuya-frilla. Eh, nej tack. Uppmaning: KLIPP ER!!
När klockan var kvart över tre drog vi oss till en billig restaurang där vi åt ris och kött och sen vidare till McDonalds för att vänta på att tågen skulle börja gå klockan fem. Vi alla körde på den japanska stilen och somnade med huvudet mot bordet. Mina fötter gjorde ondare än någonsin och jag önskade att jag packat ner Compeed-plåster i väskan. Gick i bara strumpbyxorna hela vägen till tåget, i tåget och hem från tåget. Ens en sekund med fötterna i skorna och det kändes som om jag trampade på spikar. Kom hem halv sju, har tappat bort kortet till ytterdörren (höhö) och var tvungen ringa Alexia och be henne komma och öppna. Fast jag hade faktiskt förvarnat henne innan, så det var okej. Däckade vid sju och vaknade klockan tre nästa dag. Orkade ingenting, bara en liten snabb skypning och sen msn hela kvällen. Gick inte ut ur mitt rum en enda gång.


Lena och Erica; två sköna babes som väntar på tåget :)

Strike that pose honey ;D

Jag glassade i Ericas brillor.

Idag vaknade jag av larmet kvart i sju, lite tidigare än vanligt eftersom jag tänkte duscha. Var död, snoozade, var död igen och snoozade igen, vaknade, var död, snoozade... tills jag vaknade och insåg att klockan var fem i åtta. Brukar möta Martin fem över då vi åker tåg tillsammans så jag bara kastade på mig kläderna, compeedade hälarna och sprang ner till hallen. I skolan höll jag på att dö för jag var så less. Lärarna blir strängare känns det som, nu har det i princip förbjudit oss att prata under lektionstid. Alltså minsta viskningen och de typ "var tyst eller byt plats". Och alla är rörande överens om att så seriöst behöver det inte vara eftersom vi alla är där för att ha kul. Ja, för att lära oss, men mest för att ha kul, palla liksom vara tyst i tre timmar om dan. Nä, INTE!!
Gick och tröstade mig med att köpa en matlåda i en billig butik nära skolan och gick sen till Starbucks med Erica där jag köpte latte och åt min mat. Så brukar vi ofta göra. Bara köpa kaffe och sen ta med oss mat någon annanstans ifrån. Sniket men ingen verkar bry sig. Ibland har vi med oss skulböckerna och sitter där och pluggar, det är mysigt.
Nu är jag hemma och äter godis, hade fått ett mysigt paket från mamma och pappa med en ask geléhjärtan när jag kom hem från skolan :D brukar alltid få det på Alla Hjärtans Dag så det kändes fint!! Och gott. Är fortfarnade trött och tänkte kanske sova middag. Måste plugga också, vi har test imorgon. Tänkte faktiskt inte göra så mycket den här veckan, måste försöka spara mina pengar... så hur rolig bloggen då blir återstår att se!!
Jaane

fredag 13 februari 2009

Sweet's Paradise, karaoke, IKEA, Shibuya, Harajuku...

Här kommer det lovade långa inlägget med bilder, trots att jag har lite tid och snart ska dra till Shibuya och klubba. Bilderna är väldigt stora när ni klickar upp dem, bara så ni vet.

Först en bild på mig och Miki när vi äter crêpes (eller är det crepês?) i Harajuku och sen en söööt på Erica som jag tog i skolan idag:




Så, i måndags var jag alltså på Sweet's Paradise. Det var en lång kö av skolungdomar in till restaurangen, vilket man kan förstå. Finns det något folk i världen som älskar sötsaker mer än japanska skolflickor? Nej, jag trodde väl inte det. Vi stod i kö i kanske en halvtimme (eller längre, ofta jag har koll) och när vi väl kom in möttes vi av rosa, hjärtan och gulligull. Vet inte om det alltid ser ut sådär eller om det bara var extra pyntat för att det är Valentine's Day imorgon? Natta sa i alla fall att jag hade hjärtan i ögonen när jag gick in och att det gnistrade om mig, haha. Inte blev det bättre när jag åt, då jag bokstavligt talat hade tårar i ögonen av lycka!
Intet mer behöver sägas, titta här för er själva:

Först två tallrikar med pasta...

Sen en tallrik med bakelser...

Sen en till...


Och sen en skål med glass som jag glömde fota!!
Jag har aldrig varit så mätt (och tjock) i hela mitt liv, hahahaha.

På tisdagen var det alltså karaoke. Jag tänkte faktiskt först inte gå ut alls, eftersom jag lider utav seriös penningbrist, men Miki kom och såg ut som en hundvalp och sa att det inte skulle bli kul alls utan mig. Och Miki är ju min oneechan (storasyster) så jag kan ju faktiskt inte säga nej! :)
Det var i alla fall väldigt kul, jag tror den roligaste karaokekvällen nånsin! Beställde in mat och glass också, eftersom jag inte hade ätit nånting på hela dagen... jag var nämligen mätt hela tisdagen efter måndagens frossande!! Jag glömde kameran, men nästa gång då ska den med!
Vaknade upp på onsdagen vid halv två och orkade inte göra någonting, förutom att skypa med föräldrarna och sen gå till Daiei och handla mat. Skulle baka Valentine's Day-choklad till mina klasskompisar på eftermiddagen men var seriöst slut på energi, så det blev inget. Låg istället i min säng och läste tidningar. Det fick mig att tänka på hur lite jag egentligen har vilat sen jag kom hit. Ingenting, nästan.

Fast igår var jag igång igen, denna gång bar det av till IKEA med Natta. Jag köpte en blomma eftersom mitt rum är så obeskrivligt icke-växtligt, en klädroll (fast jag rollar sängen också eftersom jag alltid ligger med kläderna på...), ett vanilj-doftljus, Estrella-chips, Bilar, Ballerina-kakor, Julknäckebröd, 60%-choklad och en Marabou Hjärtan chokladask till Miki för att hon alltid är så snäll mot mig. :)
Jag åt köttbullar med brunsås, lingonsylt och potatis till lunch med en semla till efterätt och fick nostalgiska och liiite hemlängtan-känslor. Det var otroligt gott med lite köttbullar även om jag gillar japansk mat. Men det är alltid nudlar, ris, nudlar, ris, fisk, fisk, fläskköt, fisk, ris, nudlar, i princip. Ombyte förnöjer!
När vi skulle åka hem med gratisbussen antog vi att det bara gick en buss, men ack så fel vi hade. Istället för att åka in mot Tokyo igen råkade vi hamna utanför Yokohama nånstans och var tvungen att ta tunnelbanan världens längsta sträcka. OUCH för pengarna och OUCH för att jag blev en timme sen hem, jag skulle träffa Miki. Fast hon var inte sur ändå, hon lagade nyttig middag till mig :D Sen tyckte hon att jag verkade spänd (no shit) så massör som hon är gav hon mig helkroppsmassage i 45 min. Sweet her!! Jag blir så bortskämd av alla här på boendet, det är otroligt.

Här är lite bilder från IKEA-äventyret.
Såhär soligt var det i Tokyo:

Natta avnjuter köttbullar och potatis:

Mmm, semla med blåbärsgrädde!

That's it for today!
Jaane

onsdag 11 februari 2009

Två saker man aldrig kan få för mycket av.

Det är sötsaker och karaoke, jag svär. I alla fall om man är jag.

Sweet's Paradise - pasta, bakelser och glass så långt ögat kan skåda. Ät så mycket du vill under 1,5 timme för 1400 yen (ca 100 kr) - det är vad jag gjorde i måndags. 2 fulla tallrikar med pasta, sen 2 lika fulla tallrikar med bakelser och sen en skål med glass på det... jag i princip rullade hem. Var där med Natta, Martin och en av koreanerna från i fredags, han som alltid kallar mig Baby. Restaurangen ligger i Shibuya (men det finns lite varstans i Tokyo) och BÖR besökas. Faktiskt.

Idag var det ingen skola eftersom det var Japans nationaldag så jag och ett gäng drog och sjöng karaoke igår kväll. Folk droppade hem allt eftersom men jag, Miki och Staffan var tappra och stannade kvar tills det stängde klockan 5 på morgonen. Jag chockade först sällskapet med att go crazy till Avril Lavigne's Girlfriend och senare på kvällen imponerade jag mina två kvarvarande kompanjoner med att kunna hela dansen till Pepper Keibu, en låt av Morning Musume. En kul kväll. Åååh vad jag kommer sakna karaoke när jag kommer hem till Sverige!! Det är ju verkligen livet, liksom.

Jag orkar inte skriva mer nu men imorgon lovar jag lite mer utvecklade berättelser + bilder. So hang in there.

Mata ne!

lördag 7 februari 2009

Äntligen en telefon plus massa annat random

Fredagen var en trevlig dag. Jag, Natta och Martin gick till Akihabara, som ligger ganska nära skolan för att ta oss en titt i tv- och dataspelsbutiker. Akihabara är jordens teknikprylarmecka, det svär jag. Till och med jag som inte spelat särskilt mycket i mitt liv blev imponerad och ville köpa saker. Fast det gjorde jag förstås inte, jag försöker bara köpa saker jag behöver (för jag behövde en rosa bordsspegel, en rosa matbricka, musiktidningar, doftgrej till rummet, affischer, strumpor med Powerpuff Pinglorna, godis, godis, godis och några små bilder med japanska pojkband, eller hur?). Vill dock ha en söt kudde med Super Mario-svampen, men hur ska man få med den hem? Jag har redan köpt söta kuddar som jag betvivlar kommer kunna fås med. Dumma 20-kilosregel!! Jag kommer nog bli tvungen att lämna kvar alla mina gamla kläder tack vare den.
I Akihabara hade jag också ett fint samtal med två japaner. jag skulle fråga var spelaffären Super Potato låg:
"Sumimasen. Supa Potato wa doko desu ka?"
"Eh...? McDonalds, tabun?"
översättning:
"Ursäkta, var finns Super Potatis?"
"Ööööh? På McDonalds, kanske?"
Japanerna trodde att jag ville köpa potatis. I Akihabara!! Typ "ja, du kan ju alltid leta bland de nya elektroniska ordböckerna med inbyggt internet", ungefär. Om någon här tycker att västerlänningar är konstiga så hjälpte det där väl inte precis till. Stupid gaijin-girl.
I alla fall, vi köpte Snickers på en 100-yenbutik för att få lite energi och sen fortsatte vi mot Ueno. På vägen såg vi körsbärsträd som blommat ut lite för tidigt och jag kände en plötsligt frid blandat med irritation för att jag glömt kameran. Väl i Ueno fann vi ett köpcenter där vi överfölls av rosa och Hello Kitty på leksaks-avdelning och sen halvdäckade i några fotöljer på möbel-våningen. Trötta åkte vi hem och det enda jag ville var att lägga mig i sängen och sova.
Men ingen rast, ingen ro. När jag ääääntligen var hemma vid sju stack jag och Azumi till telefonbutiken och lyckades krångla oss fram till en fungerande telefon. Tydligen hade mannen från dagen innan varit lite halvborta, för plötsligt gick det jättefint att skriva min hemadress själv, bara jag gjorde det i passet på stämpel-sidorna och sen lät de kopiera det. Det gick också fint att vara 19 år, Azumi skrev bara ett eget papper och lämnade in för säkerhets skull, ifall någon skulle vilja krångla lite i efterhand. Jag förstår mig inte på hälften av alla japanska system. Jag uppskattar att de är organiserade men det måste väl för tusan få finnas en gräns?
Klockan nio var jag hemma igen, stendöd, och jag hade VERKLIGEN ingen lust att gå ut och parta. Jag blev dock övertalad och gjorde mig klar på 45 min, inklusive dusch. Det är faktiskt ett snabbhets-rekord, till och med för mig. Mötte Natta, Martin, Erica, Lena och två koreanska vänner till Erica på Shinjuku station kvart över elva. Vi gick till en allting-här-inne-kostar-300-yen-styck-bar och åt massa goda grejer i mat och glass-form. Slutade med att allting landade på 1000 yen (ca 93 kr) per person. Jag kände snaran om hjärtat, försökte tänka på att jag faktiskt åt ganska mycket och många olika saker också. Men ändå. Min gräns när jag handlar mat är typ 400 yen per måltid i vanliga fall. Ibland kanske jag sträcker mig upp till 600 men då skämmer jag bort mig. Fast palla prata om mat och pengar... näää, inte idag.
När vi ätit klart gick vi vidare till en koreansk bar. Sällskapet ägnade sig åt shots-lekar nästan hela kvällen, jag var såklart självutnämnd domare eftersom jag inte ville delta. Koreanerna var roliga, men även de började med jobbiga smeknamn. Den äldsta av koreanerna var 29 år och när han (som alla andra) fick höra att jag var 19 började han genast kalla mig Baby. På guesthouset, koreanerna i klassen och en av mina lärare brukar säga Baby, Kodomo (barn) eller Hime (prinsessa). Jag sa till koreanen igår att jag faktiskt fyller 20 snart men han sa att det ligger mer i mitt sätt än i min ålder. För bebisar är ju sååååå söta och det är jag också. Han ville adoptera mig som lillasyster. Pucko. Men jag får dock en stark misstanke om att alla bara vill höra mig säga "Baby ja nai!" ("Jag är ingen bebis!") för att de tycker att det låter roligt och gulligt. Men nästa person som säger Baby totally unrelated med någon annan, oavsett avsikt, ligger tyvärr risigt till. Orka höra att man är ett litet barn hela tiden, liksom. Trodde faktiskt inte att jag skulle vara yngst hela tiden innan jag kom hit. Aaaaaah!! Men det är inte precis nånting jag kan göra nåt åt. :/
Hur som helst, vi tog ett av de första morgontågen hem vid 5. I Japan slutar nämligen tågen att gå vid 12 på natten och börjar gå igen klockan 5. Så antingen skyndar man sig med det sista eller hänger ute ända tills morgonen. Det andra alternativet klart roligare. Somnade vid sju (ironin att det är då jag brukar gå upp) och vaknade idag halv tre. Har inte gjort något annat än att titta på drama på datorn, lagt in folks nummer i min telefon och Skypat med föräldrarna. Imorgon är det söndag vilket är lika med en städa/tvätta/handla-dag. Orkar inte ens gå ner i uppehållsrummet för att se vad folk håller på med, risken är stor att någon lyckas dra med mig på karaoke eller nåt och jag orkar faktiskt inte. Har inte orkat göra nåt sen i typ tisdags, men har ändå det. Någon dag i veckan måste man väl bara få vila, right?

Ska nog borsta tänderna och krypa ner under täcket med en tidning nu.
Oyasumi~

torsdag 5 februari 2009

Shopping gör mig fattig, teknikprylar gör mig irriterad


Kinou wa Miki to Harajuku e ikimashita.
Igår var jag i Harajuku med Miki. Det är svårt att mötas i Tokyo utan telefon, det är för stort och har för mycket människor. Men vi lyckades efter flera dagars funderande komma på en perfekt mötesplats i Omotesando! Jag råkade dock tänka fel när jag skulle ta tunnelbanan och kom dit tjugofem minuter för tidigt. Inget annat att göra än att utnyttja tiden med att sätta sig på en bänk och plugga. Pluggar nästan aldrig, så jag kände mig duktig och ambitiös. När Miki kom gick vi från Omotesando till Harajuku, vilket tog ungefär 20 minuter. Miki visade mig flera bra affärer på sidogator som jag aldrig gått in på förut! Vi köpte båda två alldeles för mycket, men vissa saker utlöste faktiskt seriösa habegär som var omöjliga att stå emot. Och det var första gången sen jag kom till Tokyo som jag köpte kläder!! Miki tyckte att "man får faktiskt ibland om man alltid är noga annars med pengarna". Yepp yepp, I couldn't agree more.
Efter vår shoppingrunda åt vi crêpes (vad annars?), min var fylld med banan, grädde, chokladsås och cheesecake, jag trodde att jag skulle dö för att den var så god, men det gjorde jag inte. Istället överlevde jag och gick med Miki och tog purikura. Därav de vackra bilderna ni kan skåda här! För er som inte vet är purikura en slags fotoautomat där man kan välja bakgrunder till bilderna, typ stå i New York fast man är i Tokyo eller låtsas som att man står bredvid en kändis eller helt enkelt bara vara äckligt rosa. Sen när man har fotat färdigt kan man rita, skriva och trycka olika stämplar som hjärtan och stjärnor på bilderna i en automat. När man är klar skriver man ut bilderna, som kommer ut färgglada och i stickerform, så man kan klistra fast dem på saker! Man kan också sända dem till sin mobil om man har docomo-mail vilket Miki har. :) Skönt att slippa trassla med scanners hit och dit!!
När vi kom tillbaka till Matsudo köpte jag en telefon. Allting jag lätt och smidigt och jag kunde inte låta bli att tänka på vilket bra land Japan är. Tills jag kom hem till guesthouset. Min mobil gick att starta, det gick att fota, det gick att skicka information och nummer mobiler emellan... men det gick INTE att ringa, maila, skicka sms eller ta emot samtal. Vad är det för knas? Gick dit idag igen och undrade vad som är fel, med en tjej som heter Azumi som tolk. Tydligen ville de att jag skulle visa mitt pass eller ID och min hemadress till Sverige. HEMADRESS!? Azumi frågade om det var okej att jag skrev ner adressen, men de ville ha den tryckt. Mannen i kassan förklarade besvärat att de flesta utlänningar som kommer in har adressen på sitt körkort. Vaaaa? Vad för himla land har det? Och varför just adressen?! Azumi fattade inte heller varför, men det här är Japan och allt är inte logiskt. Eller så fyller det en funktion men man vet bara inte vad. Hur som helst blev jag väldigt irriterad. Gick sen och åt med Azumi och en kille som heter Shinsuke (stavning: vem vet? ingen). Vi åt okonomiyaki som är en slags japansk pannkaka eller nåt, med olika innehåll som havsmat eller kött. Man steker det själv vid bordet, gärna med majonnäs eftersom japaner älskar det och har det till allt. Jag har aldrig ätit det förut, men det var jättegott och kändes intressant och japanskt. Sen åt vi McFlurry på McDonalds och gick hem.
Var också i Shinjuku med Natta och Martin idag. Vi tog tunnelbanan till Omotesando och sen gick vi via Harajuku till Shinjuku, vilket tog kanske en timme eller lite mer. I Harajuku stannade vi till på en stor second hand-butik som vi alla went bananas över. Kläder, åh vilka underbara kläder! Jag köpte två saker fast jag inte hade tänkt köpa något mer den här veckan eller nästa. Damn you wondeful store!! I second hand butiken fanns en MASSA snygga killar också, jag blev helt yr i huvudet. Kändes som att det är dit alla coola kids går och shoppar. Var sjukligt nära på att använda den väldigt användbara meningen "Anatta no denwabango wa nan-ban desu ka?" som vi nu nött i skolan i åratal. Det betyder "Vad är ditt telefonnummer?" och är en av de första sakerna jag lärde mig på japanska. Haha.
I Shinjuku köpte jag en adapter som (finally!) fungerade. Så nu kan jag använda dator, kameraladdare, mobilladdare och locktång utan problem! Wiiie :D
Imorgon ska vi tillbaka till telefonstället. Fick ett papper som jag ska fylla i och jag vet inte om man behöver pass ens ifall man gör det, men ändå. Upptäckte dock att man måste vara myndig för att det ska fungera, vilket är 20 år i Japan. Hoppas att det går bra att bara skriva mammas namn, ålder, adress och möjligtvis namnteckning eller om de är jättekinkiga... Man vet ju aldrig vad japaner tycker är viktigt och inte. Faktiskt.
Det som stör mig rätt mycket är också att Alexia köpt samma typ av telefon, men de fixade allting sånt här till henne på en gång och hon är 19 år hon med! Varför ska sånt här alltid krångla för just mig? Jag hoppas att det inte ska krångla imorgon. Azumi erbjöd sig att skriva hennes hemadress om det gör det, vilket är oehört generöst tycker jag. :)
Nu är klockan nästan midnatt och jag är trött. Imorgon ska jag nog inte göra någonting efter skolan, men man vet ju aldrig riktigt säkert. Blir nog någon form av party på kvällen i alla fall, om jag tycker att jag har nog med pengar.
See ya!

tisdag 3 februari 2009

5 bilder till ur livet

En historia: Det var en gång en tjej som skulle gå och köpa en adapter fast hon var trött och hade huvudvärk. Hon gick hela vägen till Daiei (ett köpcentrum) med Staffan efter att ha mutat honom med godis. Hon hittade adapter A som såg ut att funka fint. De gick hem igen. När tjejen provade adapter A till kameraladdaren funkade den fint och tjejen kände lyckan sprida sig i kroppen. Glad i hågen skulle hon därefter prova den till datorn. Icket. Inte heller fungerade den till mobilladdaren eller locktången. Sjukt frusterad och nu med ännu mera huvudvärk drog hon med sig David till Daiei istället, på jakt efter en annan adapter, alternativt en sladd. Fail. Tjejen insåg att hon måste till Akihabara, alternativt Shinjuku för att skaffa en passande adapter. Vilket inte stämmer överens med hennes planer imorgon då hon ska till Harajuku med Miki.
För att kunna använda sin dator har hon nu lånat adapter B av David som fungerar. Tur det så att hon kan ha musik när hon gör läxorna. Tjejen vill också ha adapter B!! Hur som helst, den måste införskaffas inom en snar, snar framtid. Men låt oss just nu lämna den irriterande historien och visa lite bilder istället. Ne?

När man är sjuk i Tokyo ser man ut såhär. Det känns skumt i början men man vänjer sig!

Tokyo kvällstid är något som nästan måste upplevas, tycker jag. Här var jag och Alexia i Shibuya och gick runt utan mål.

På kvällen vid Tokyo Dome sprakade det av ljus, någon gång tänker jag åka dit och gå till nöjesparken på natten, fatta coolt!!

Miki kramade en lama (?) när vi var i Lake Town. Imorgon ska vi till Harajuku :D Jag måste köpa crêpes ;P Förvånande va?

Jag och Alexia en solig dag när vi åt glass för första gången här i Matsudo. Det har faktiskt inte regnat särskilt många gånger sen jag kom hit.

En bild ur livet

Jag, Natta och Erica på rasten idag! Har jättelite batterier på datorn men lägger nog in fler bilder ikväll när jag snott Alexias adapter!!

måndag 2 februari 2009

En hel natts karaoke och den första jordbävningen

Lördag kväll och äntligen karaoke. Det var jag, Alexia, Miki-chan och nagra fler svenskar och japaner. 2400 yen (drygt 200 kr) och da fick man vara där hur länge man ville och dricka hur mycket man ville, bara att lyfta luren och det kom mer dricka, i princip. Vet ett antal personer jag INTE hade velat vara där med... sjöng NewS, YUI, Morning Musume, Avril Lavigne, Britney Spears, Goo Goo Dolls, Tegomass och en massa annat random som man kan sen barnsben. Alla japanerna var bra pa att sjunga, särskilt Miki!! Jag svär att det lika gärna kunde ha varit en skiva som spelades! Den människan är inte dalig pa nanting, det lovar jag.
Vi avrundade kring 5 pa morgonen, da alla var trötta utom jag som var hypad. När vi väl kom hem kunde jag inte somna förrän vid 6. Vaknade en timme senare av att fotona pa er mina kära vänner och familj föll ner pa golvet. Satte mig upp med ett ryck och kände mig konstig och snurrig. Undrade vad tusan som hände men bestämde mig för att jag inte orkade bry mig just da utan tänkte bara "somna om". När jag steg upp vid klockan 13.30 mötte jag Sara i korridoren. Hon fragade om jag hade känt jordbävningen i morse. Sa det var DET!! Allting klarnade plötsligt, jag hade inte blivit knäpp. Sa, efter nästan en manad i Tokyo har jag lyckats vara med om en jordbävning, började just undra när det skulle komma. :D Vill dock inte ha en stor en, de kan fa halla sig borta.
Söndagens väder var klart och soligt, mitt rum ligger i solen sa jag höll pa att kvävas pa morgonen. När jag gick ut var det däremot väldigt blasigt och inte alls lika varmt som jag trodde. ägnade istället dagen at att städa, tvätta och handla och kände mig jätteambitiös.

Idag har jag, Natta och Martin gatt fran skolan till Shinjuku, tog ca en och en halv timme utan stopp. Insag att trots att Shinjuku är en av mina absoluta favoritdelar av Tokyo har jag ännu inte varit där. Shinjuku är lika otroligt som jag minns det, fast jag önskar att vi kunde aka dit pa natten nan gang. Kallar Shinjuku för nackspärrsomradet för alla människor är sa sjukligt snygga där, oavsett kön eller alder. Vi fikade pa McCafé, jag ville shoppa men jag höll mig och akte hem när de andra gjorde det. Har kommit pa ett smart sätt att tjäna pangar pa när man tar tunnelbanan; man betalar helt enkelt en biljett för den kortaste sträckan, sen även om man byter tag sa gar man ju aldrig ut genom spärrarna sa man sätter bara i skolkortet istället för biljetten när man kommer tillbaka hem!! Pa det sättet tjänar man nagra hundra yen varje gang :D rakade upptäcka det av misstag när jag av ren vana använde skolkortet när jag kom hem fran Natta!
När jag kom hem idag hade ett paket kommit fran min kära moder innehallandes en bla mini-pc, en varm tröja, Damernas Värld och svenskt lösviktsgodis!! Det kom nästan en tar fran ögonvran. Tack föräldrar! Tänkte ladda in alla bilder jag tagit hittills när jag far en nätverkskabel av managern imorgon. :) Kanske dyker upp nagra bilder här eller pa facebook. ;D

Och det gar att kommentera utan att bli medlem nu, sa kommentera pa! Det är alltid kul med respons :)
Nu ska jag ga och se om jag hittar Miki!
Jaane!!