Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 5 februari 2009

Shopping gör mig fattig, teknikprylar gör mig irriterad


Kinou wa Miki to Harajuku e ikimashita.
Igår var jag i Harajuku med Miki. Det är svårt att mötas i Tokyo utan telefon, det är för stort och har för mycket människor. Men vi lyckades efter flera dagars funderande komma på en perfekt mötesplats i Omotesando! Jag råkade dock tänka fel när jag skulle ta tunnelbanan och kom dit tjugofem minuter för tidigt. Inget annat att göra än att utnyttja tiden med att sätta sig på en bänk och plugga. Pluggar nästan aldrig, så jag kände mig duktig och ambitiös. När Miki kom gick vi från Omotesando till Harajuku, vilket tog ungefär 20 minuter. Miki visade mig flera bra affärer på sidogator som jag aldrig gått in på förut! Vi köpte båda två alldeles för mycket, men vissa saker utlöste faktiskt seriösa habegär som var omöjliga att stå emot. Och det var första gången sen jag kom till Tokyo som jag köpte kläder!! Miki tyckte att "man får faktiskt ibland om man alltid är noga annars med pengarna". Yepp yepp, I couldn't agree more.
Efter vår shoppingrunda åt vi crêpes (vad annars?), min var fylld med banan, grädde, chokladsås och cheesecake, jag trodde att jag skulle dö för att den var så god, men det gjorde jag inte. Istället överlevde jag och gick med Miki och tog purikura. Därav de vackra bilderna ni kan skåda här! För er som inte vet är purikura en slags fotoautomat där man kan välja bakgrunder till bilderna, typ stå i New York fast man är i Tokyo eller låtsas som att man står bredvid en kändis eller helt enkelt bara vara äckligt rosa. Sen när man har fotat färdigt kan man rita, skriva och trycka olika stämplar som hjärtan och stjärnor på bilderna i en automat. När man är klar skriver man ut bilderna, som kommer ut färgglada och i stickerform, så man kan klistra fast dem på saker! Man kan också sända dem till sin mobil om man har docomo-mail vilket Miki har. :) Skönt att slippa trassla med scanners hit och dit!!
När vi kom tillbaka till Matsudo köpte jag en telefon. Allting jag lätt och smidigt och jag kunde inte låta bli att tänka på vilket bra land Japan är. Tills jag kom hem till guesthouset. Min mobil gick att starta, det gick att fota, det gick att skicka information och nummer mobiler emellan... men det gick INTE att ringa, maila, skicka sms eller ta emot samtal. Vad är det för knas? Gick dit idag igen och undrade vad som är fel, med en tjej som heter Azumi som tolk. Tydligen ville de att jag skulle visa mitt pass eller ID och min hemadress till Sverige. HEMADRESS!? Azumi frågade om det var okej att jag skrev ner adressen, men de ville ha den tryckt. Mannen i kassan förklarade besvärat att de flesta utlänningar som kommer in har adressen på sitt körkort. Vaaaa? Vad för himla land har det? Och varför just adressen?! Azumi fattade inte heller varför, men det här är Japan och allt är inte logiskt. Eller så fyller det en funktion men man vet bara inte vad. Hur som helst blev jag väldigt irriterad. Gick sen och åt med Azumi och en kille som heter Shinsuke (stavning: vem vet? ingen). Vi åt okonomiyaki som är en slags japansk pannkaka eller nåt, med olika innehåll som havsmat eller kött. Man steker det själv vid bordet, gärna med majonnäs eftersom japaner älskar det och har det till allt. Jag har aldrig ätit det förut, men det var jättegott och kändes intressant och japanskt. Sen åt vi McFlurry på McDonalds och gick hem.
Var också i Shinjuku med Natta och Martin idag. Vi tog tunnelbanan till Omotesando och sen gick vi via Harajuku till Shinjuku, vilket tog kanske en timme eller lite mer. I Harajuku stannade vi till på en stor second hand-butik som vi alla went bananas över. Kläder, åh vilka underbara kläder! Jag köpte två saker fast jag inte hade tänkt köpa något mer den här veckan eller nästa. Damn you wondeful store!! I second hand butiken fanns en MASSA snygga killar också, jag blev helt yr i huvudet. Kändes som att det är dit alla coola kids går och shoppar. Var sjukligt nära på att använda den väldigt användbara meningen "Anatta no denwabango wa nan-ban desu ka?" som vi nu nött i skolan i åratal. Det betyder "Vad är ditt telefonnummer?" och är en av de första sakerna jag lärde mig på japanska. Haha.
I Shinjuku köpte jag en adapter som (finally!) fungerade. Så nu kan jag använda dator, kameraladdare, mobilladdare och locktång utan problem! Wiiie :D
Imorgon ska vi tillbaka till telefonstället. Fick ett papper som jag ska fylla i och jag vet inte om man behöver pass ens ifall man gör det, men ändå. Upptäckte dock att man måste vara myndig för att det ska fungera, vilket är 20 år i Japan. Hoppas att det går bra att bara skriva mammas namn, ålder, adress och möjligtvis namnteckning eller om de är jättekinkiga... Man vet ju aldrig vad japaner tycker är viktigt och inte. Faktiskt.
Det som stör mig rätt mycket är också att Alexia köpt samma typ av telefon, men de fixade allting sånt här till henne på en gång och hon är 19 år hon med! Varför ska sånt här alltid krångla för just mig? Jag hoppas att det inte ska krångla imorgon. Azumi erbjöd sig att skriva hennes hemadress om det gör det, vilket är oehört generöst tycker jag. :)
Nu är klockan nästan midnatt och jag är trött. Imorgon ska jag nog inte göra någonting efter skolan, men man vet ju aldrig riktigt säkert. Blir nog någon form av party på kvällen i alla fall, om jag tycker att jag har nog med pengar.
See ya!

3 kommentarer:

  1. Va?! party på kvällen (igen). shopping (varje dag), speciellt då det verkar ta 1 timme att ta sig fram var du än ska. Mat i massor. Och för att inte glömma dessa 1000-sidors romaner (vilket verkar vara det enda riktiga vettiga du gör ;P). Är dygnet längre där borta?

    SvaraRadera
  2. Och dessutom, har du inte skola på allt detta?!

    SvaraRadera
  3. Skola: 9.10-12.40
    Lunch: ca 13.00
    Gå till valfri stadsdel: ca 13.30-15.00
    Shopping eller aktivitet: ca 15.00-18.00
    Middag när man kommer hem: mellan 19.00 och 20.00
    Efter det valfri aktivitet, som party om det är fredag (eller lördag), filmkväll, bara hänga alla tillsammans-kväll eller om man är ambitiös en stunds läxläsning. :)

    och 1 timmes-eller-mer-promenaderna är alltid av egen fri vilja, då det är asdyrt att ta sig fram med tunnelbanan, plus att man får massa motion och får se mer av Tokyo :D

    SvaraRadera