Jag var på Disneyland hela dagen igår men min kompis tog alla bilder, så jag kan inte ladda upp några förrän imorgon troligtvis. Fast det känns ändå lite fel att prata om hur kul jag haft med tanke på vad som hänt i Norge. Måste säga att det verkligen förstörde mitt lyckorus totalt, kunde inte vara glad längre när jag kom hem igår kväll. Det är så fruktansvärt! Känner verkligen med hela Norge och alla andra som påverkats av den här händelsen. Om det ändå fanns något man kunde göra från andra sidan jorden för att hjälpa till. Hoppas Norge känner allt stöd de får från resten av världen, Japan också även om de inte kommit ur sin egen katastrof än! Även om människor dör är ändå terror och naturkatastrofer är olika saker på något sätt.
Har inte riktigt haft lust att blogga efter jag hörde om Norge. Kanske inte rätt tillfälle att prata om sig själv, men jag har verkligen mått jättedåligt hela natten och idag. Många känslor jag bar på efter jordbävningen kom tillbaka när jag hörde om alla som dog och de visade bilder på kropparna som låg överallt, och det söndersprängda regeringshuset. Jag hade kunnat spy, bokstavligt talat. Trodde inte så mycket känslor fanns kvar i mig fortfarande, det är ju ändå fyra månader sen jordbävningen. Men jag vet att jag var i chocktillstånd i flera veckor, så kanske kom det tillbaka igen? Hur som helst, tänker på vilka trauman dessa ungdomar kommer ha efteråt, resten av sina liv. Jag menar, om jag känner så här när inget egentligen hände mig, hur kommer inte de må då? Så unga människor, bara tonåringar, som ser sina vänner mördas, måste vara det mest maxade jag hört talas om. Hur kan en enda människa få förstöra så mycket?
Försökt plugga till ett prov hela dagen, men med ett halvdant resultat. För mycket i min hjärna just nu. Imorgon innan skolan kommer en kille hit som ska gå igenom vad som ska hända nästa vecka när jag ska sjunga We've Only Just Begun med The Carpenter på ett bröllop. Har lyssnat på låten på repeat hela dagen, men varje gång Karen sjunger "So much of life ahead" börjar jag bara tänka på alla ungdomar som mördats och börjar må dåligt igen. Fast det är en fin låt, egentligen.
Har inte riktigt haft lust att blogga efter jag hörde om Norge. Kanske inte rätt tillfälle att prata om sig själv, men jag har verkligen mått jättedåligt hela natten och idag. Många känslor jag bar på efter jordbävningen kom tillbaka när jag hörde om alla som dog och de visade bilder på kropparna som låg överallt, och det söndersprängda regeringshuset. Jag hade kunnat spy, bokstavligt talat. Trodde inte så mycket känslor fanns kvar i mig fortfarande, det är ju ändå fyra månader sen jordbävningen. Men jag vet att jag var i chocktillstånd i flera veckor, så kanske kom det tillbaka igen? Hur som helst, tänker på vilka trauman dessa ungdomar kommer ha efteråt, resten av sina liv. Jag menar, om jag känner så här när inget egentligen hände mig, hur kommer inte de må då? Så unga människor, bara tonåringar, som ser sina vänner mördas, måste vara det mest maxade jag hört talas om. Hur kan en enda människa få förstöra så mycket?
Försökt plugga till ett prov hela dagen, men med ett halvdant resultat. För mycket i min hjärna just nu. Imorgon innan skolan kommer en kille hit som ska gå igenom vad som ska hända nästa vecka när jag ska sjunga We've Only Just Begun med The Carpenter på ett bröllop. Har lyssnat på låten på repeat hela dagen, men varje gång Karen sjunger "So much of life ahead" börjar jag bara tänka på alla ungdomar som mördats och börjar må dåligt igen. Fast det är en fin låt, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar