Rolig eftermiddag det blev. I alla fall lite spänning i vardagen.
Allting började med att mamman i familjen som jag bor oss ringer och ber mig ta in några madrasser som hänger på tork på balkongen. Självklart gör jag det. Slänger dem på min säng, stöter till väggen i samma veva. Efter någon minut lägger jag märke till att en röd lampa lyser på en fjärrkontroll som hänger på väggen. En stor knapp med oläsliga kanji är intryckt. Jag inser att jag måste slagit i knappen med en av madrasserna (alternativ med kläder eller resväskan, var i färd med att sortera när mamman ringde) och gör det normala, stänger av. Självklart blir jag även nyfiken på vad det är för fjärrkontroll. Tänker jag det logiska; till någon elektronik. Till en AC, lampa eller fläkt, kanske. Trycker på knappen igen för att försäkra mig om att jag inte startat något som inte ska vara på, men än en gång händer inget. Stänger av igen och tänker inte mer på det.
Tre minuter (jag svär, det kan inte ha varit längre tid än så!) ringer det på dörren. Jag blir inte så förvånad, tror att det är mannen som kommer med drycker eller en försäljare. Eller postgubben. Så ser jag i övervakningskameran att det står en polis utanför ytterdörren. DÅ blir jag förvånad kan jag säga! Drabbas av halv panik. "Vad har jag gjort? Är något fel? Så full var jag väl ändå inte i helgen!?" men går givetvis och öppnar. Där utanför står mycket riktigt en allvarlig polisman.
Tre minuter (jag svär, det kan inte ha varit längre tid än så!) ringer det på dörren. Jag blir inte så förvånad, tror att det är mannen som kommer med drycker eller en försäljare. Eller postgubben. Så ser jag i övervakningskameran att det står en polis utanför ytterdörren. DÅ blir jag förvånad kan jag säga! Drabbas av halv panik. "Vad har jag gjort? Är något fel? Så full var jag väl ändå inte i helgen!?" men går givetvis och öppnar. Där utanför står mycket riktigt en allvarlig polisman.
"Är allt som det ska?" frågar han på japanska. Jag stammar fram ett ja och när min blick vandrar bort bakom polismannen ser jag tio till. Och inte en eller två polisbilar, utan tre. Och fler och fler tillkommer!
"Någon har tryckt på alarmet, "säger den bittre polisen.
Jag ser stumt på dem.
"Alarmet, är allt som det ska?"
"Ehh..." får jag ur mig, klickar verkligen inte i min hjärna.
"Fröken, ni förstår väl japanska?" undrar en leende, ung polisman som står bakom den bittre.
"Ehh... ja, jo, visst! Visst förstår jag!"
"Men hur var det med larmet, har du inte startat det?"
Alla poliser stirrar på mig. Så kommer jag på att jag råkade trycka på den där knappen i mitt rum, det måste ju vara den! Den unga polisen ber att få komma in för att stänga av larmet medan jag ber om ursäkt tiotusen gånger. Han ler och säger att det inte är någon fara, det är ju bara tur att det inte hänt något allvarligt!
När vi går ner igen har flera andra slags bilar anslutit sig, en man som ser ut att jobba på typ Fukushima kärnkraftverk, iklädd munskydd är inte lika trevlig som den unge polismannen. Han ber barskt att få se mitt mitt Alien Registration Card (som vi utlänningar använder som substitut för passet). Han får det ögonblickligen och skriver upp kortets nummer, mitt namn och mitt telefonnummer. De säger att de är klara, jag ber om ursäkt tusen gånger till innan jag stänger dörren.
Fem minuter senare är de ändå kvar, så jag sticker ut huvudet genom dörren och frågar om allt är okej.
"Jadå, fröken," säger den unge polismannen, "oroa er inte! Vi måste bara guida bort alla polisbilar och utryckningsfordon som är på väg hit, så de inte kommer i onödan!" Åh jasså, jaha, bara det. Tänker på grannarna som måste undra vad tusan som försiggår. Med så många polisbilar utanför huset, den där utlännings-tjejen som bor med där nu måste ju vara riktigt kriminell!
Polisbilarna står kvar i ca tio minuter till innan de åker iväg. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att de ber en kille köra runt kvarteret istället för in på vår gata. Så mycket plats tar de upp på vägen, alla dessa polisbilar.
"Någon har tryckt på alarmet, "säger den bittre polisen.
Jag ser stumt på dem.
"Alarmet, är allt som det ska?"
"Ehh..." får jag ur mig, klickar verkligen inte i min hjärna.
"Fröken, ni förstår väl japanska?" undrar en leende, ung polisman som står bakom den bittre.
"Ehh... ja, jo, visst! Visst förstår jag!"
"Men hur var det med larmet, har du inte startat det?"
Alla poliser stirrar på mig. Så kommer jag på att jag råkade trycka på den där knappen i mitt rum, det måste ju vara den! Den unga polisen ber att få komma in för att stänga av larmet medan jag ber om ursäkt tiotusen gånger. Han ler och säger att det inte är någon fara, det är ju bara tur att det inte hänt något allvarligt!
När vi går ner igen har flera andra slags bilar anslutit sig, en man som ser ut att jobba på typ Fukushima kärnkraftverk, iklädd munskydd är inte lika trevlig som den unge polismannen. Han ber barskt att få se mitt mitt Alien Registration Card (som vi utlänningar använder som substitut för passet). Han får det ögonblickligen och skriver upp kortets nummer, mitt namn och mitt telefonnummer. De säger att de är klara, jag ber om ursäkt tusen gånger till innan jag stänger dörren.
Fem minuter senare är de ändå kvar, så jag sticker ut huvudet genom dörren och frågar om allt är okej.
"Jadå, fröken," säger den unge polismannen, "oroa er inte! Vi måste bara guida bort alla polisbilar och utryckningsfordon som är på väg hit, så de inte kommer i onödan!" Åh jasså, jaha, bara det. Tänker på grannarna som måste undra vad tusan som försiggår. Med så många polisbilar utanför huset, den där utlännings-tjejen som bor med där nu måste ju vara riktigt kriminell!
Polisbilarna står kvar i ca tio minuter till innan de åker iväg. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att de ber en kille köra runt kvarteret istället för in på vår gata. Så mycket plats tar de upp på vägen, alla dessa polisbilar.
Försöker sedan ringa mamman tio gånger under två timmar. Men hon jobbar och hennes mobil är avslagen. När hon kommer hem möter jag henne i hallen. Tar ett andetag och ska just berätta vad som hänt då hon avbryter mig.
"Du behöver inte säga något," säger hon, "jag vet vad du har gjort."
"Ja, jo jag... det var liksom en olycka som hände..."
"Jag vet det! Polisen ringde mig på jobbet och sa att du råkat utlösa larmet."
"Ja, de kom liksom och plingade på här."
"Jo, jag hörde det!"
Jag vet inte om hon är arg eller irriterad eller trött på att ha mig där som alltid ställer till med både det ena och det andra. Tills hon brister ut i ett gapskratt.
"HAHAHA, poliser som kommer på utryckning! Och så står där en förvirrad, blond svenska! De måste ha blivit så förvånade! Talade du japanska med dem!?"
Jag nickar.
"Ååååh, ännu bättre! Ja, för de ringde för att fråga om jag möjligtvis hade någon på home stay just nu. Jag undrar vad som hänt om jag sagt nej, tänk vad roligt om du fått följa med till stationen! Spänning enda in i slutet, hahahahaha."
"Jovisst, och bli inskriven i brottsregistret, just vad jag vill."
"Men din min där inne i polishuset, den hade ju varit rolig att se!" Hon slår sig på knäna, torkar tårar ur ögonvrån. Hon har rätt, lite komiskt hade det ju varit. Ändå kan jag inte låta bli att känna att två dussin japanska poliser utanför huset är drama som räcker och blir över. I veckor. Man blir ju nervig för mindre.
"Du behöver inte säga något," säger hon, "jag vet vad du har gjort."
"Ja, jo jag... det var liksom en olycka som hände..."
"Jag vet det! Polisen ringde mig på jobbet och sa att du råkat utlösa larmet."
"Ja, de kom liksom och plingade på här."
"Jo, jag hörde det!"
Jag vet inte om hon är arg eller irriterad eller trött på att ha mig där som alltid ställer till med både det ena och det andra. Tills hon brister ut i ett gapskratt.
"HAHAHA, poliser som kommer på utryckning! Och så står där en förvirrad, blond svenska! De måste ha blivit så förvånade! Talade du japanska med dem!?"
Jag nickar.
"Ååååh, ännu bättre! Ja, för de ringde för att fråga om jag möjligtvis hade någon på home stay just nu. Jag undrar vad som hänt om jag sagt nej, tänk vad roligt om du fått följa med till stationen! Spänning enda in i slutet, hahahahaha."
"Jovisst, och bli inskriven i brottsregistret, just vad jag vill."
"Men din min där inne i polishuset, den hade ju varit rolig att se!" Hon slår sig på knäna, torkar tårar ur ögonvrån. Hon har rätt, lite komiskt hade det ju varit. Ändå kan jag inte låta bli att känna att två dussin japanska poliser utanför huset är drama som räcker och blir över. I veckor. Man blir ju nervig för mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar