Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 30 mars 2009

Drömmarnas pojkcafé




Jag har just kommit hem från det mest underbara, absurda, konstiga, gulliga och japanska stället jag någonsin varit på! Café Edelstein, där du kliver in mitt i en tysk internatskola från 1900-talets början och blir serverad té och tårtbitar av unga, japanska skolpojkar. Namnet Café Edelstein kommer från en mangaserie med samma namn som handlar om just en internatskola i Tyskland och elevernas vardagsliv där.
Efter åratal av maid-caféer (där tjejer klär ut sig i franska hembiträden) har allt fler temacaféer börjat äntra Tokyoscenen. Café Edelstein är ett av de nya koncepten, dit många affärskvinnor kommer och kopplar av och snackar med unga, fagra, dockliknande pojkar. Hit kommer också unga tjejer för att "få hjälp med läxorna" och om du går dit över 40 gånger kan du välja en egen butler. På caféet finns också en ung, snygg lärare och en sträng, kvinnlig rektor som ger eleverna smisk när de är olydiga. Det är ju trots allt tidigt 1900-tal, då aga fortfarande förekommer. Hemlig kärlek kan också pågå mellan eleverna, om man är uppmärksam nog att se små tecken två pojkar emellan.
Rollspelet är verkligen perfekt och våra två killar består av den söta flickpojken som är jätteosäker och tappar saker och den coola killen med halvlångt hår och ett säkert flin. Är man stammis kommer man träffa ännu fler elever och karaktärer, det finns 30 stycken. Läraren är givetvis också där och några stammisflickor bredvid oss, själva utklädda i sekelskiftskläder, kallar honom "sensei" och pratar om hur det går på skolan. Det hela är bisarrt men gulligt, och så typiskt, typiskt japanskt. Det känns dock inte så skumt som man kan tro att sitta där, det känns mer mysigt och avslappnat även om jag har lust att börja skratta flera gånger och verkligen måste hålla mig för att inte brista ut i ett hejdlöst fnitter/stort asgarv.

Caféet ligger mitt i Harajuku och först vågar vi inte gå in, det känns lite smått pinsamt. Dessutom är det en dörr man måste öppna och det står en gammeldags brevlåda utanför som jag inte riktigt fattar vad den är till för. Kanske att lämna kärleksbrev till pojkarna i? Läraren öppnar dörren och säger på den artigaste japanskan som finns "Välkomna in" och bugar lite mjukt. Den söta flickpojken skriker osäkert till de övriga gesterna "åh nej och jag som är så dålig på engelska!" när han ser att vi är västerlänningar samtidigt som han stöter till pianot och alla börjar skratta. Vi sätter oss till bords och får en lista med regler som läraren förklarar för oss innan vi får själva menyn. Jag uppfattar endast att man inte får ta kort på något annat än maten (därför är bilderna ovanför hittade på internet, men killen på andra fotot var den coola av våra butlers), och antar att jag inte kommer göra något som bryter mot reglerna om jag bara sitter still.
När flickpojken sen ska ta emot våra beställningar ser han osäkert på oss och läser innantill på ett papper "what would you like to order?" och när Natta berömmer hans engelska blir han så generad att det ser ut som att han vill springa därifrån. Vi beställer alla tre varsin dyr blåbärstårtbit och den söta flickpojken bugar nervöst och läser på pappret "Is.. that... all?" och kollar osäkert på oss. Vi säger alla tre "awwwh" lite lågt och han fnissar flickigt innan han bugar och går därifrån. Han är så gullig att man bara vill stoppa honom i sin ficka och ta med honom hem. Den coola killen kommer med blåbärstårtan och han är mer säker på handen, flinar lite illmarigt. Vi äter tårtbitarna långsamt för att inte sitta där dumt utan något att göra. Vi är där som besökare och får (eller måste, jag vet inte) stanna en timme. Hela tiden blir vi tilltalade som "Maria-sama", "Nathalie-sama" och "Lois-sama", där ändelsen betyder att man i princip är en gudinna, eller åtminstone en prinsessa.
En bit bort tappar flickpojken något på backen och ber så hemskt mycket om ursäkt till kvinnan vid bordet intill. Men hon skrattar bara förtjust och han drar sig blygt någon meter bakåt och börjar fingra på pianot bakom sig medan han pratar och ler sockersött mot henne. När han sen kommer för att hämta våra tallrikar blir han jättebesvärad och fattar inte hur han ska kunna ta tre tallrikar på samma gång. Efter någon minuts funderande inser han dock att han kan lasta alla tallrikarna PÅ varandra, vilket tar honom ca 3 minuter och jag måste vända bort huvudet och bita mig i läppen för att inte börja skratta. Årets sötaste och absurdaste händelse. Vi beställer sen in kallt kaffe bara för att ha något att göra och den coola killen som tydligen heter Sakurai tar emot beställningarna. Vi funderar på om vi ska öva vår japanska på dessa underkastade offer men låter bli. Det känns lite för pinsamt plus att vi nog skulle skrämma livet ur flickpojken.
När sedan tiden är ute får vi skriva i en gästbok och jag skriver en kul hälsning på svenska och sen följer läraren oss till dörren. Han säger att det skulle vara väldigt trevligt om vi ville komma tillbaka igen och sen bugar han djupt gång på gång tills vi försvunnit genom ytterdörren en våning under.
Mitt inre håller på att dö av massa skratt som vill ut medan jag tänker "skratta inte förrän du kommit runt hörnet, skratta inte förrän du kommit runt hörnet, skratta inte förrän du kommit runt hörnet...". När jag äntligen gjort det brister jag ut i mitt största garv någonsin och börjar springa allt jag har till en mur en bit bort som jag sätter mig på huk bakom och är nära att gå under av magkramper. Natta och Lois skrattar också av all absurdhet som just övermannat oss men vi kan ändå inte låta bli att känna oss lite småkära i alla pojkarna. Den kommande timmen går vi runt och ältar vad vi varit med om och hur söta de var. Jag har lätt att se varför folk fastnar i det där stället och går dit gång på gång. Men jag tror ändå inte att jag kommer komma upp i 40 gånger-gränsen då jag får önska mig vem jag vill som butler...
Ja, det var min dag det. På stället där kvinnors drömmar slår in. Nåja, i alla fall vissas.

Ha det bra!

5 kommentarer:

  1. haha, omg! fan vad kul det låter *-*
    dit måste man gå en gång :P
    förhoppningsvis är du med där när jag kommer till japan så du får följa med :D<3
    saknar dig <3

    SvaraRadera
  2. Åh det där stället läste jag om i DN! hohoho, det verkar spännande och väldigt konstigt :D

    SvaraRadera
  3. åh jag har också läst om det i DN och jag skulle ttly inte säga nej till att gå dit någon gång!

    SvaraRadera
  4. Jag läser egentligen inte bloggar. Bara din, den är helt fantastisk, varje gång sitter jag med hakan i golvet! <3

    SvaraRadera