Tack alla människor som hört av sig, det är verkligen värmande med så mycket support.
Här i Tokyo är läget stabilt just nu, men ingen vet vad som händer om några timmar, eller minuter. Det har utfärdats en varning om en till stor jordbävning i Tokyo, så alla är handlingsberedda. Vi har mycket kläder på oss när vi sover, en vattenflaska vid sängen, tv:n på för att följa direktioner och alla lampor släckta. Det kan mycket väl hända att det blir strömavbrott, de använder ju havsvatten för att kyla ner generatorerna i kärnkraftverket.
Uppdaterar också om matfronten, nästan alla hyllor gapade tomma när jag gick till ett supermarket här i närheten idag och tydligen ser det likadant ut överallt i Tokyo. Lyckligtvis har jag handlat för bara några dagar sedan, så jag har ett förråd om det skulle behövas. De flesta affärer har också varit stängda under dagen och enligt vad jag har hört har vägarna gapat nästan lika tomma. Inte många har kört bil idag.
Jag tänkte inte bli för känslom eller personlig i det här inlägget, men jag måste ändå påpeka hur fruktansvärt, jobbigt och hemskt det känns. Inte för min egen del, utan för alla människor som har mist sitt liv/mist en anhörig/förlorat sina hem/blivit evakuerade. Det är en sån tradgedi att det inte finns ord att beskriva det. Allting händer så nära inpå och vi är alla påverkade. Vi känner också av jordbävningar, en dels hem är förstörda och vissa kan inte ta sig hem. Hela Tokyo är i ett vakuum, vi håller alla andan tillsammans medan vi väntar på vad som ska hända härnäst.
Och alla är självklart rädda för den radioaktiva strålningen. Jag borde inte säga lyckligtvis med tanke på hur många som drabbas, men om man ska vara egoistisk är Tokyo långt från kärnkraftverket. De har evakuerat en radie på 2 mil, det är så långt de tror att radioaktiviteten når, Tokyo är 25 mil därifrån. Inte att förglömma vindar och regn, förstås. Men vi torde vara okej.
Klockan är halv två på natten men jag är inte ett dugg trött. Jag har varit trött hela dagen, men just nu känner jag ingenting, jag bara väntar. Det känns lite som att vara i en film.
Men man kanske borde gå och lägga sig ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar