Äntligen en telefon plus massa annat random

Fredagen var en trevlig dag. Jag, Natta och Martin gick till Akihabara, som ligger ganska nära skolan för att ta oss en titt i tv- och dataspelsbutiker. Akihabara är jordens teknikprylarmecka, det svär jag. Till och med jag som inte spelat särskilt mycket i mitt liv blev imponerad och ville köpa saker. Fast det gjorde jag förstås inte, jag försöker bara köpa saker jag behöver (för jag behövde en rosa bordsspegel, en rosa matbricka, musiktidningar, doftgrej till rummet, affischer, strumpor med Powerpuff Pinglorna, godis, godis, godis och några små bilder med japanska pojkband, eller hur?). Vill dock ha en söt kudde med Super Mario-svampen, men hur ska man få med den hem? Jag har redan köpt söta kuddar som jag betvivlar kommer kunna fås med. Dumma 20-kilosregel!! Jag kommer nog bli tvungen att lämna kvar alla mina gamla kläder tack vare den.
I Akihabara hade jag också ett fint samtal med två japaner. jag skulle fråga var spelaffären Super Potato låg:
"Sumimasen. Supa Potato wa doko desu ka?"
"Eh...? McDonalds, tabun?"
översättning:
"Ursäkta, var finns Super Potatis?"
"Ööööh? På McDonalds, kanske?"
Japanerna trodde att jag ville köpa potatis. I Akihabara!! Typ "ja, du kan ju alltid leta bland de nya elektroniska ordböckerna med inbyggt internet", ungefär. Om någon här tycker att västerlänningar är konstiga så hjälpte det där väl inte precis till. Stupid gaijin-girl.
I alla fall, vi köpte Snickers på en 100-yenbutik för att få lite energi och sen fortsatte vi mot Ueno. På vägen såg vi körsbärsträd som blommat ut lite för tidigt och jag kände en plötsligt frid blandat med irritation för att jag glömt kameran. Väl i Ueno fann vi ett köpcenter där vi överfölls av rosa och Hello Kitty på leksaks-avdelning och sen halvdäckade i några fotöljer på möbel-våningen. Trötta åkte vi hem och det enda jag ville var att lägga mig i sängen och sova.
Men ingen rast, ingen ro. När jag ääääntligen var hemma vid sju stack jag och Azumi till telefonbutiken och lyckades krångla oss fram till en fungerande telefon. Tydligen hade mannen från dagen innan varit lite halvborta, för plötsligt gick det jättefint att skriva min hemadress själv, bara jag gjorde det i passet på stämpel-sidorna och sen lät de kopiera det. Det gick också fint att vara 19 år, Azumi skrev bara ett eget papper och lämnade in för säkerhets skull, ifall någon skulle vilja krångla lite i efterhand. Jag förstår mig inte på hälften av alla japanska system. Jag uppskattar att de är organiserade men det måste väl för tusan få finnas en gräns?
Klockan nio var jag hemma igen, stendöd, och jag hade VERKLIGEN ingen lust att gå ut och parta. Jag blev dock övertalad och gjorde mig klar på 45 min, inklusive dusch. Det är faktiskt ett snabbhets-rekord, till och med för mig. Mötte Natta, Martin, Erica, Lena och två koreanska vänner till Erica på Shinjuku station kvart över elva. Vi gick till en allting-här-inne-kostar-300-yen-styck-bar och åt massa goda grejer i mat och glass-form. Slutade med att allting landade på 1000 yen (ca 93 kr) per person. Jag kände snaran om hjärtat, försökte tänka på att jag faktiskt åt ganska mycket och många olika saker också. Men ändå. Min gräns när jag handlar mat är typ 400 yen per måltid i vanliga fall. Ibland kanske jag sträcker mig upp till 600 men då skämmer jag bort mig. Fast palla prata om mat och pengar... näää, inte idag.
När vi ätit klart gick vi vidare till en koreansk bar. Sällskapet ägnade sig åt shots-lekar nästan hela kvällen, jag var såklart självutnämnd domare eftersom jag inte ville delta. Koreanerna var roliga, men även de började med jobbiga smeknamn. Den äldsta av koreanerna var 29 år och när han (som alla andra) fick höra att jag var 19 började han genast kalla mig Baby. På guesthouset, koreanerna i klassen och en av mina lärare brukar säga Baby, Kodomo (barn) eller Hime (prinsessa). Jag sa till koreanen igår att jag faktiskt fyller 20 snart men han sa att det ligger mer i mitt sätt än i min ålder. För bebisar är ju sååååå söta och det är jag också. Han ville adoptera mig som lillasyster. Pucko. Men jag får dock en stark misstanke om att alla bara vill höra mig säga "Baby ja nai!" ("Jag är ingen bebis!") för att de tycker att det låter roligt och gulligt. Men nästa person som säger Baby totally unrelated med någon annan, oavsett avsikt, ligger tyvärr risigt till. Orka höra att man är ett litet barn hela tiden, liksom. Trodde faktiskt inte att jag skulle vara yngst hela tiden innan jag kom hit. Aaaaaah!! Men det är inte precis nånting jag kan göra nåt åt. :/
Hur som helst, vi tog ett av de första morgontågen hem vid 5. I Japan slutar nämligen tågen att gå vid 12 på natten och börjar gå igen klockan 5. Så antingen skyndar man sig med det sista eller hänger ute ända tills morgonen. Det andra alternativet klart roligare. Somnade vid sju (ironin att det är då jag brukar gå upp) och vaknade idag halv tre. Har inte gjort något annat än att titta på drama på datorn, lagt in folks nummer i min telefon och Skypat med föräldrarna. Imorgon är det söndag vilket är lika med en städa/tvätta/handla-dag. Orkar inte ens gå ner i uppehållsrummet för att se vad folk håller på med, risken är stor att någon lyckas dra med mig på karaoke eller nåt och jag orkar faktiskt inte. Har inte orkat göra nåt sen i typ tisdags, men har ändå det. Någon dag i veckan måste man väl bara få vila, right?

Ska nog borsta tänderna och krypa ner under täcket med en tidning nu.
Oyasumi~