I'm glad I'm alive

Hej, mina kära vänner i Sverige!
Jag mår bra som ni kanske har läst på min facebook-sida. Det har varit en lång dag med många olika känslor. Som ni alla läst har det varit en jordbävning i Japan med en stor tsunami som följd. Här i Tokyo har vi dock "bara" drabbats av jordbävningen och alla verkar vara okej. Ett kärnkraftverk som gått sönder och några byggnader som brinner, men trots allt är skadan ganska liten.
Själv var jag i skolan när jordbävningen kom. Vi trodde först att det bara var ett litet jordskalv som det kan komma då och då, men sen blev den bara större och större. Tillslut blev vi nog alla lite rädda och en koreansk kille skrek "Nej, jag vill inte dö ogift!" och så bröt paniken ut. Vissa tjejer i klassen grät, andra, som jag, blev sjukligt illamående och ville helst gå och kräkas någonstans. Skolans personal kom in i klassrummet och bad oss krypa in under borden och hålla i stolarna och absolut inte gå därifrån. Alla skrek och det var riktigt obehagligt. Sen bestämde de sig för att det var för farligt för oss att stanna kvar inomhus, för en del grejer började ramla ner från väggarna och tydligen hade en vägg raserat mellan killarnas och tjejernas badrum. Vår skola är på sjätte våningen men vi fick såklart inte använda hissen, så alla sprang ner i ett enda kaos. Väggarna i trapphuset var alldeles fulla i stora sprickor och vi fick ju inte direkt mindre panik av det.
Skolan lotsade oss vidare till en lågstadieskola alldeles bredvid som har en stor, öppen skolgård där det satt en massa barn redan i söta små hjälmar. Där fick vi sen sitta i ca en timme och känna på ganska så kraftiga efterskalv och se himlen bli svart. När det sedan började lugna ner sig fick vi höra att det inte gick några tunnelbanor över huvud taget, inte heller fungerade några telefoner.
Några från klassen bestämde oss för att gå till Ben's Café och hänga tills tunnelbanorna skulle börja gå igen. Där fick vi dock höra att de inte skulle börja gå igen på hela dagen, eller kvällen. Fick se en karta över de linjerna som var utslagna, och ja, det omfattade hela tunnelbanesystemet. Lite modfällda undrade vi över hur vi skulle ta oss hem. En timmes gång är ju egentligen inte så farligt, men när man är klädd för varmt vårväder när temperaturen sjunkit till, typ, noll är det inte så kul. Jag försökte plugga lite, men jag mådde fortfarande illa, mina händer skakade och jag var yr pga av efterskalven så det gick inget vidare. Åt lite, drack en latte, men mest hade vi ganska tråkigt. Räddaren kom tre och en halv timme senare i form av Shun, Nathalies pojkvän, som dök upp på fiket och meddelande att han hade motorcykeln med sig! Jag blev jättelycklig (fartälskare som jag är, ni ska se mig på nöjesfält!) och hoppade snällt upp bakom honom. Brukar ta en kvart till vårt hus tydligen, men nu blev färden istället 30 min på grund av trafikstockningar. Insåg dock vilken tuuuuuur jag hade att jag slapp gå, precis hela Tokyo såg ut som Shibuya crossing!! Det var verkligen människor överallt, och bussköerna var typ en mil långa. Jag förstår inte hur alla dessa människor ska ta sig hem? Finns så otroligt många människor som pendlar till Tokyo... de får nog gå ut och roa sig på någon bar eller karaokeställe inatt. Tur att det är fredag.
Shun släppte av mig vid 7/11 som ligger vid slutet av gatan vid vårt hus, tänkte köpa lite bröd. Jag och alla andra. Den sjukaste synen när man går in i en affär och alla hyllor gapar tomma. Slutade med att jag gick därifrån med lite choklad.

Nu är jag hemma och är så himla trött. Efterskalven kommer och går men hittills har vi inte märkt av "den andra jordbävningen" som tydligen väntar Tokyo. Vi har blivit uppmande att sova med mycket kläder och ha en väska i beredskap om vi måste fly ut ur husen i natt, men förhoppningsvis ska vi slippa det. Min kropp gör också ont överallt och jag är verkligen yr eftersom marken gungar konstant och har gjort det sen jordbävningen halv tre (klockan är nu halvett på natten).
Min Japan-mamma Natsuko har kokat te åt mig och står och manar på mig att gå och sova, jag tror det syns att jag är helt slut? Men jag försöker vara positiv ändå och är glad att jag inte är i tsunami-området. Tänker hela tiden på de drygt 300 som troligtvis omkommit här i Japan, alla deras anhöriga, på Hawaii och andra platser som nu väntar på nästa tsunami. Det är verkligen en fruktansvärd dag för många idag.

Var glada att ni är med era nära och kära i tryggt förvar där hemma i Sverige! Jag önskar faktiskt att jag inte vore på plats just nu.