Sjukt roligt när jag och föräldrarna skulle hitta någonstans att äta för några kvällar sedan. Efter att ha gått runt ett tag hittar vi en minigata med några små hak. "Men här har de något specialerbjudande," säger jag och undrar om de är okej med kinamat. Jaaaavisst, allt är okej, svarar de.
Fattar inte menyn så bra, vi pekar mest på måfå. Kinesiskan som tar emot beställningen är inte heller så bra på japanska. Pappa tar något som tydligen ska vara väldigt starkt, som han gillar. Vi blir lite smått exalterade över "äventyret" (som mina föräldrar uttrycker det) med att beställa in mat vi inte vet vad det är.
Mammas är lyckat. Stekt aubergine i nån mysig röra och gyouza till. Jag får in en annan slags röra med musslor, också lyckad. Pappas är... vad ska man säga? Konstig? Friterade bollar med chilipinnar ovanpå. Pappa provar en boll, det knastrar när han tar en tugga. "Men vad är det här...?" undrar han och spottar ut en hård bit. Bläckfisk? Han provar en bit till. Knaster, knaster. Hans ansiktsuttryck blir mer och mer konfunderat. Till slut säger han "Maria, kan du inte fråga vad det här är? Jag vill ju veta vad jag äter." Jag frågar servitrisen med den kassa japanskan. Hon försöker förklara. Kycklingens mage. Nä... snarare armar kanske, eller ben. Ja! Benen i benet! Eller ja, inuti. Eller sitter det utanpå? Till slut förstår jag vad hon menar. Brosk. Friterat kycklingbrosk. Vi brister alla ut i ett gapskratt, alla kineser flinar också och undrar säkert över oss knäppa västerlänningar som beställer in mat vi inte vet vad det är.
"Varför åt du så många?" frågar jag pappa senare.
"Men man måste ju ta ungefär tio stycken för att vara säker på att det inte är bläckfisk. Jag tänkte att jag bara hade otur och fick alla dåliga delar."
Typiskt pappa, alltid han som får det dåliga! Och ärligt, vem kom på idén att fritera kycklingbrosk och sen slänga på lite chilipinnar...? Är inte det en ganska skum mix till att börja med...? Men ja, chilipinnarna var starka, som lovat. Jag bet en liten tugga och jag trodde den skulle bränna sönder min hals.
Fattar inte menyn så bra, vi pekar mest på måfå. Kinesiskan som tar emot beställningen är inte heller så bra på japanska. Pappa tar något som tydligen ska vara väldigt starkt, som han gillar. Vi blir lite smått exalterade över "äventyret" (som mina föräldrar uttrycker det) med att beställa in mat vi inte vet vad det är.
Mammas är lyckat. Stekt aubergine i nån mysig röra och gyouza till. Jag får in en annan slags röra med musslor, också lyckad. Pappas är... vad ska man säga? Konstig? Friterade bollar med chilipinnar ovanpå. Pappa provar en boll, det knastrar när han tar en tugga. "Men vad är det här...?" undrar han och spottar ut en hård bit. Bläckfisk? Han provar en bit till. Knaster, knaster. Hans ansiktsuttryck blir mer och mer konfunderat. Till slut säger han "Maria, kan du inte fråga vad det här är? Jag vill ju veta vad jag äter." Jag frågar servitrisen med den kassa japanskan. Hon försöker förklara. Kycklingens mage. Nä... snarare armar kanske, eller ben. Ja! Benen i benet! Eller ja, inuti. Eller sitter det utanpå? Till slut förstår jag vad hon menar. Brosk. Friterat kycklingbrosk. Vi brister alla ut i ett gapskratt, alla kineser flinar också och undrar säkert över oss knäppa västerlänningar som beställer in mat vi inte vet vad det är.
"Varför åt du så många?" frågar jag pappa senare.
"Men man måste ju ta ungefär tio stycken för att vara säker på att det inte är bläckfisk. Jag tänkte att jag bara hade otur och fick alla dåliga delar."
Typiskt pappa, alltid han som får det dåliga! Och ärligt, vem kom på idén att fritera kycklingbrosk och sen slänga på lite chilipinnar...? Är inte det en ganska skum mix till att börja med...? Men ja, chilipinnarna var starka, som lovat. Jag bet en liten tugga och jag trodde den skulle bränna sönder min hals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar