Just a little part of life's mysteries

Jag kommer ihåg hur min bror plötsligt sa till mig "Jag ska bli brandman". Och jag tittade tillbaka på honom som ett frågetecken. Det lät ju roligt, men det vara absolut ingenting jag hört honom fundera över tidigare. Kanske kom det till honom som en blixt från klar himmel, kanske inte. Själv har jag funderat länge och väl över vad jag ska bli när jag "blir stor". Och ärligt, jag vet inte. Nu är jag 22 år och lika osäker över det som när jag var 10. Eller snarare, precis som då finns det så mycket jag vill bli att jag inte kan välja. Hur gjorde ni alla när ni bestämde er? Hur mycket ska man satsa? Ska man välja något som är "lätt att bli" eller strunta i vad andra tycker, hur stor press det är på just det yrket och vad andra ger för råd? Ska man bry sig om lönen? Ska man bara tänka på att ha roligt, eller får man räkna med ett jobb där man inte riiiiktigt trivs resten av livet? Och om man påbörjar någon utbildning som man inte gillar, får man hoppa av? Vad är egentligen OKEJ? Stark förvirring råder just nu... 

Och jag har ett problem också;  jag vill ju bli rik, tänk på det. Min pappa skrattar alltid när jag säger det och svarar "alla vill bli rika." Men jag menar, jag VILL verkligen bli rik, på riktigt! Ja, folk blir säkert upprörda över min rättframhet just nu, men jag känner verkligen starkt över att bli rik. Det är liksom en tanke jag inte kan få ur hjärnan. Vad mycket jag skulle göra för pengarna! Både för andra och för mig. Jag har typ en plan i huvudet; vad jag skulle köpa, vad jag skulle investera i, vilka organisationer jag skulle skänka till.

Dessutom vill jag resa, ÖVERALLT! Precis som jag skrivit förut. När ska jag ha tid med det? Alltså verkligen, det är bara jag själv som vet alla tankar jag ärligt har på att fortsätta bo någon annanstans efter Japan (och min irländska vän Karina som är mer involverad än jag, typ). Men jag vet att jag BORDE gå på universitet nästa år, liksom jag är ju 22 år nu, det är ju då man satsar på något, eller? Jag trodde jag skulle bli mer klok efter dessa ett och ett halvt åren jag kommer bo (eller jag har redan bott 11 månader) här, men jag vet precis lika lite som innan vad jag vill göra när jag "blir stor".

Inte blir saken bättre av alla "tips" man får. Jag vet att människor bara vill en väl, men allvarligt, jag blir bara mer förvirrad. Jag vet också att alla som redan "blivit stora" kanske vet lite mer om livet än vad jag själv gör, men vad som är verklighet för andra kanske inte är verklighet för mig. Om ni känner mig vet ni att min hjärna inte fungerar riktigt som vanliga människors. Jag är överdrivet positiv och ser nästan allting för ljust, jag har svårt att vara analytisk och löser hellre (egentligen för svåra) problem hellre än att ge upp (oftast inser jag efteråt att jag kanske tog mig vatten över huvuvdet). Oavsett vad det kostar mig, speciellt i energi. Jag tror att allt är möjligt och jag avskyr när folk kommer med pekpinnar och förklarar för mig varför något faktiskt inte är möjligt. Jag tror till och med att det är mycket i mitt liv jag faktiskt gett upp tanken på bara för att någon kommit med "goda råd". Visst, vad ska man säga, jag är inte naiv, men jag hatar när verkligheten kommer före drömmen. Det borde gå ihop med varandra istället. Dvs, drömmar borde vara en del av livet och det borde inte vara så svårt som det är att prata om dem! Varför är vi rädda för att berätta om våra drömmar? Varför ifrågasätter vi varandras drömmar och, i många fall, försöker prata varandra ur dem? Visst, många drömmar är svåra att uppnå men VARFÖR ska det betyda att vi inte får försöka? Typ "men har du verkligen tänkt efter nu, tänk på att det är långt dit," eller "det verkar vara en bra idé, men jag tror det kostar för mycket eller, den värsta, "hmm, jag tror inte det är någon bra idé för det är för svårt." Va?! Vem bestämde det!? Så nu ska jag ge upp bara för att någon säger att det är svårt? Var hamnar vi i livet om vi bara gör det som är lätt hela tiden? Då, mina vänner, hamnar vi ingenstans. 

Men det händer att jag gör tvärtom också, istället för att ge upp något kör jag på. Som exempel, när jag köpte ett par guldglittriga pumps på gymnasiet och hade dem en dag i skolan. Jag märkte hur folk tittade lite snett och någon sa "varför har du festskor på dig i skolan?" och jag tänkte VARFÖR INTE? Och sen hade jag dem varje dag resten av månaden bara för att det verkade uppröra folk. Och jag skrattade varje dag när jag kom hem.

Nu vet jag inte hur det här inlägget spårade så mycket, men det jag ville säga var att jag faktiskt inte vet vad jag vill bli. Det enda jag verkligen känner är att jag vill ut i världen (och det säger jag när jag sitter i Japan). Någon frågade mig "men herregud, blir du aldrig nöjd någon gång?" och de orden gjorde mig nästan skamsen, som att det vore förbjudet att aldrig nöja sig. Men när jag tänker efter, varför ska man nöja sig?
Och än en gång, jag är 22 år och jag BORDE börja plugga på universitet nästa år (då jag kommer vara 23... herreminje) men om jag inte vet vad jag vill studera, hur är det då möjligt? Om jag istället vill, säg, åka till Australien och jobba i ett år, borde jag inte bara få göra det då? Eller? (Bara som ett exempel, alltså!)

Ja, det där blev en aning längre än jag trodde, men ni förstår poängen?